Kroatien- genom guidens visir

Sommaren 2016 genomfördes den första resan till Kroatien i SMC Travels regi. Vår guide Stig Larsson har skickat in en reseberättelse.

Morgonregnet tunnade ur redan innan vi kom iväg från terminalen i Affi, men regnkläderna fick ändå sitta på. En riktig skur och man är blöt långt innan en rastplats eller avfart syns till. En kort sträcka genom stan till motorvägspåfarten, och sen in i tjockan av bilar och lastfordon. Skyltar mot Trieste, förbi Verona, och landskapet har plattats ut, småstäder på slätten, smala kyrktorn mot horisonten, halvtorra flodfåror och mellan fälten rader med popplar för att dämpa blåsten. Norr om vägen, snett framför oss, ett tungt regnmoln som envis följeslagare, ett blågrått hot i skyn. Emellanåt några få droppar, inte fler än att man noterar dem på visiret, ändå en påminnelse om att inte ta av några regnkläder än.

Efter avfarten mot Udine lite glesare trafik, framåt Trieste mer av gröna, runda kullar, och sen de långa svängarna runt stan, ner mot havet. Vi har kommit högre upp än vi märkt, men nu bär det neråt, snabba mjuka böjar som inte kräver just något avslag, glimtar av storstaden Trieste och det blå havet nedanför till höger, njutbara svängar så länge men inte funderar allt för mycket på det höga järnräcket till vänster och de stora tradarna vi passerar till höger. Någon med bättre föreställningsförmåga än min fann inte kurvorna särskilt njutbara, men så är det med gruppkörning, någon tycker det går onödigt fort, en annan för sakta. Senare på resan, i svängarna på de roliga bergsvägarna, drogs ibland ledet ut, någon släppte lite, någon drog iväg och roade sig lite extra.

Min vänstra backspegel, som jag efter lastbilstransporten tydligen inte dragit fast ordentligt, lossnar i en broskarv, vrids bakåt och vajar som en vilsen stekspade i vinden. Jag försöker trycka fast den med vänsterhanden, det finns ingenstans att stanna, men den lossnar snart igen. Vi har lyckligtvis ändå bara någon minut kvar till betalstationen för den italienska motorväg vi kört, och till den slovenska gränsen. Där äter vi gott och köper de obligatoriska vinjetterna, klistermärken som visar att vi betalt vår slovenska motorvägsavgift, förargligt för de få kilometrar vi måste köra innan vi kan ta av ut i grönskan. Och grönt blir det, solen har kommit fram och längs vägen lyser lövskogen, odlingarna, kullarna grönt grönt grönt och det är varmt och lite fuktigt, en ljum våg genom kroppen, axlarna sjunker ner, och världen blir ljusare och bättre. Här börjar vår resa på riktigt, här börjar det roliga, anledningen till att överhuvudtaget åka hit, och vägen slingrar sig över och runt kullarna, vi passerar Buje, den första gråljusa kulltoppsstaden, till höger ovanför oss, och strax därefter, innan några tvära svängar ner mot floden Mirnas dalgång, kan vi se Motovun, som en ljus bergstopp, långt borta i öster.

Väl där, efter en kort, brant stigning, tuffar vi sakta vidare uppåt, förbi parkeringen utanför muren, genom trånga gränder, på blanka kullerstenar, förbi bommar och stolpar och förbudsskyltar.

Först då slår det mig vad jag missat, först då inser jag att jag naturligtvis borde ha förberett alla på detta, att staden i princip är stängd för motorfordon, här krävs giltiga skäl för att få köra upp; varuleveranser, posthämtning, bostad, hotellrum. Vi har rum längst upp och kan köra in, och parkera skyddat på en bakgård. Före den gemensamma middagen på kvällen går vi alla tillsammans runt den övre stadsmuren och vallgraven, beundrar den milsvida utsikten över byar och lövskog där hundarna ska leta tryffel i höst. 

De kommande dagarna går mycket i vattnets, allra mest havets, tecken. Vi kör genom det inre av Istrien, rastar vid en gammal kvarn där man kan bada i den halvtorra flodfåran, äter i världens minsta stad, och efter att ha kört över en del av Učka-massivet, ser vi från sluttningen mot havet ut över kusten och öarna i solblänket.

Vi följer vägen längs stranden mot färjeläget, och väl ute på ön Cres, väntar vi en stund på kajen så att alla som har mer bråttom än oss får dra iväg först. När vi efter en stunds körning kommer upp på en åsrygg med havet långt ner på bägge sidor om oss, stannar vi och ser i nordväst den istriska kusten, och i öster ön Krk och fastlandet. Någon tappar omkull sin hoj, lätt hänt i den grusiga sluttningen. Som ny guide fick jag rådet att vara först med att tappa omkull cykeln, så att alla skulle bli glada och slappna av. Jag hann inte det, men det skulle bli min tur senare.

 När vi vid middagen en kväll senare under resan pratade om landskapet och vägarna, och några var förvånade över hur bergigt och kurvigt Kroatien är, tillstod en att hon i någon av de svängigaste branterna lutat sig mot ryggen framför och blundat. Hon kanske sa det i förtroende, jag kanske inte borde ha nämnt det, men nu är det försent, orden redan ute.

Vi bor två nätter på ön, nära havet. Några åker med på utflykten till Beli, några stannar på stranden. I Beli är Eco-center med sina gamvoljärer stängt för renovering, men den pittoreska byn är ändå värd besöket. På vägen tillbaka kör vi in i staden Cres, öns huvudort med hamnbassäng och krokiga gränder. Gruppen stannar där, och jag fortsätter ensam tillbaka med tanken att hinna bada innan kvällen, men kan ändå inte låta bli att ta av till Lubenice, vägen en smal asfaltremsa mellan höga stenmurar, och byn längst ut på klippkanten, med havet och badvik en brant stig nedanför. Större parkeringsplats nu än sist, fler turister. Passar på att kolla om den ännu mindre vägen genom skogen direkt ner till hotellet är farbar, men det är inget jag vill dra ut en grupp på, och jag borde ha vänt då, men rullar sakta vidare i hjulspåren, över stenhällar, grus och jord, spår efter får och trampcyklar i den röda leran. I en sänka har regnvatten samlats i spåren, jag håller där det är djupast och plöjer genom en stor pöl, börjar sedan byta spår till det torrare högra, men missbedömer nivåskillnaden mot mittsträngen, och har så näsan i backen och foten fast under hojen. Som tur är vilar en del av tyngden på packväskan, jag kommer loss och provar att belasta foten, kan stå, gå, inte utan obehag, men ändå.

När vi ska lämna ön är det störtregn och vrålåska, blixtar så nära att ljudet kommer nästintill samtidigt, det skallrar i fönsterrutor och själar. Ovädret drar sakta längs åsryggen ovan hotellet, vi står i entrén med regnkläder på och väntar, men till slut måste vi ändå ge oss av, färjan lär inte vänta. Vägen är en å, blötan letar sig in i kläderna, men någon mil mot färjeläget börjar det lugna sig, och efter färjeturen får vi köra den bedövande vackra kustvägen, Jadranska magistrala, söderut i solsken.

Vi kör upp och över kustbergen, de flesta fortsätter grusvägen upp till Zavižan på nära 1600 möh, och den botaniska trädgården där. Vägarna och hotellet i byn har lockat till sig också ett gäng ungerska hojåkare, till största delen på stora, tunga lok. Tyvärr gör språkbarriären – eller ointresse - försök till samtal fåfänga. Efter en natt på högplatån fortsätter vi österut genom inlandet, småbyar med en del krigsmärkta hus, skotthål i putsen, sotiga fönsterhål, igenväxta trädgårdar, och på eftermiddagen korsar vi gränsen till Bosnien.

Även i Bihać stannar vi två nätter, bor flott på strandbrinken till den gröna floden Una, en av kronjuvelerna i bosnisk natur. Utflykten går längs floden, förbi en krigskyrkogård, bosniska flaggor över entrén, moskéer med spetsiga minareter, genom småbyar, till de stora fallen i Martin Brod. Vi äter färsk fisk, ser den plockas upp ur en stor sump med friskt bäckvatten. 

På vägen tillbaka börjar cykeln bli ostadig, går som en stövare, som en gammal plåtramsmoped som körts omkull. Tänker först att det beror på den lutande grusvägen med yta som en tvättbräda, men stannar och ser att bakdäcket är nästan tomt. Vi drar ur en fingerstor järnten och försöker förgäves plugga hålet, jag tar mig 200 meter. Ingen trafik, inga hus, ingenting mer än vi och grusvägen och buskarna.

Efter ett tag kommer ändå en bil, frågar om vi behöver hjälp, stannar nästa fordon, en varubil, och mer eller mindre beordrar föraren att ta med cykeln, säger till mig som kanske ser tveksam ut; It´s your only way out!, och har naturligtvis rätt.

Vi säkrar cykeln med ett par spännremmar, ber föraren undvika de värsta fartexcesserna på den kurviga, gropiga vägen, vilket säkert är svårt, svårt här i Bosnien, svårt i hela sydeuropa, men han kör lugnt. Jobbet är att leverera dricka, vi åker in i några byar, lämnar backar, åker vidare genom det gudomliga landskapet, utsikten lång nu när vi kommer nerströms och dalen öppnar sig framför oss.

Vi ser en mc-olycka, utanför en taverna en hoj på vägen med mosat framhjul och intryckt gaffel, någon har haft riktig otur till skillnad mot oss. Vi lämnar cykeln vid en gummiverkstad, lördag eftermiddag, får besked att däcket ska vara klart till två nästa dag, vilket det också är, visserligen vulkat, men andra däck, nya eller begagnade, fanns inte på den här sidan sju dagar. Däcket lagat, cykeln tvättad, allt till rimligt pris. Vi får fortsatt skjuts till hotellet, jag försöker betala chauffören, trugar, man vill ju göra rätt för sig, han kanske tvekar ett kort ögonblick, viftar avvärjande och far.

En sak på resan som gjorde stort intryck på en av våra deltagare var just den här vänligheten och hjälpsamheten, som vi stötte på även i några andra situationer. Hade vi fått hjälp på ett till synes lika självklart sätt hemma i Sverige, i Västeuropa över huvud taget, där vi fått lära oss att absolut inte stanna om någon står med motorhuven öppen, vi är rädda; det kan vara vägpirater, rånare, våldtäktsmän, galna knarkare, och hursomhelst är det inte vårt problem.  

Jag har väntat på mitt däck, gruppen har efter diskussion gett sig av på egen hand för att rädda sin dag, helt riktigt, men en deltagare blev kvar för att hålla reda på mig. För det är ju så med oturen, alltför sällan är vi själva helt utan skuld. Brådska, slarv, tillkortakommanden, allt katalysatorer för missöden. Man kan anta att den som med bara några dagars mellanrum både lyckas välta en tung motorcykel över sig i en lerpöl, och på landsvägen få en fingerstor järnten i däcket, ligger bra till för fler förtretligheter ur den stora tombolan. Och då är det bra om någon ser efter en.

Söndag eftermiddag, vi jagar norrut med brådskan i ryggen, envetet men inte så fort, ett lagat däck vill man inte provocera, kurvar oss åter över höglandet, genom Velebitbergen, och vidare längs den underbara kustvägen, solen i ögonen och ett silverstråk i bleken på havet, rullar på, korta pauser för mat och vätskebyten. En italienreggad helvit California 1400 med förare och passagerare i lika vita hojkläder, ett elegant ekipage, försvinner förbi oss i imponerande hastighet på den söndagstomma vägen. Vi når de slovenska Snežnik-bergen och vårt hotell i granskogen lite sent, det skymmer och vi har precis missat björnsteken som gruppen ätit. Vi missar också merparten av allt hallå kring en delegation spanska naturvårdare, på jakt efter en björn som skulle få en ny tillvaro som avelshanne i Pyrenéerna. Säkert en hyfsad tillvaro, i synnerhet som konkurrensen uppenbarligen inte är direkt mördande. Projektet sägs hittills vara lyckat, de flyttade djuren väl acklimatiserade.

Resans sista morgon, vi tar avsked av tre deltagare som stannar kvar i Slovenien respektive Italien, för att förlänga resan på egen hand. Vi andra har några mils skön underhållning genom Slovenien framför oss, till gränsen och motorvägen västerut.