Annonser

 

Guidad tur till Andalusien

När jag stod ute i lingonskogen i mitten av september, ringde Gunilla Wetterberg från SMC:s kansli. Hon undrade om jag var intresserad av att vara guide på en resa med SMC Travel till Andalusien i Spanien i slutet av september.  Hon berättade att den ordinarie guiden P-G Lundgren blivit sjuk och att reserven låg på sjukhuset med hjärtproblem.

Varför just jag? Jag har aldrig åkt hoj i Spanien? Jag har inte varit i Europa med hoj sen 1980? Efter ett par timmars betänketid (jag ville bl a kolla var det låg) bestämde jag mig för att åka med. Sådana där triviala saker som pass mm gick att ordna snabbt. Flygbiljett och det mesta var ju redan bokat och klart. Jag tänkte ”om jag inte åker med nu, kommer jag att ångra mig resten av livet”. Jag visste nog inte då, hur rätt jag skulle få.

Efter diverse förberedelser med inköp av diverse utrustning och kontakter med de sex deltagarna och P-G Lundgren, rusade dagarna iväg och det var dags för avresa. Jag blev skjutsad till Arlanda tidigt på morgonen (bra att bo i närheten) och åkte samtidigt med tre av deltagarna. Warren var en ny bekantskap men Christer och Ingemar hade jag träffat på Rörken tidigare.

Några timmar senare landade vi på Malagas flygplats och möttes av Göran Helldin som tillsammans med sin sambo Marie-France står för boendet under veckan. Vi träffade resten av deltagarna, Tomas, Ronny och Staffan och gick till den intilliggande mc-uthyrningen. Det var en jätterad med blandade mc och scootrar längs hela bilparkeringen. Vi fick ut våra blandade hojar, lastade i våra väskor i Görans bil och följde efter honom ut ur staden.

Det var fortfarande blött på marken efter de senaste dagarnas kraftiga regnväder men vi fick inget regn på oss. Och det var väl tur, eftersom jag lämnat regnstället hemma. Precis utanför flygplatsen passerade vi förbi San Miguels största bryggeri och Malagas IKEA-varuhus. Det doftade underbart från olivlundar och pinjeträd längs de ca 50km till Tolox. Vi parkerade i ett stort garage en bit från ”vårt” hus. Det visade sig senare att vi i fortsättningen kunde placera hojarna längs husväggen.

I huset vid La Posada Azul mötte vi Marie-France som visade oss runt i huset och delade ut nycklar. Som guide fick jag ”Vip-rummet” på tredje våningen med gott om plats att sprida ut mina papper och andra saker. Innanför mitt rum fanns ett kök där vi förvarade diverse kylda drycker.  Den stora terrassen utanför mitt rum blev också samlingsställe för genomgångar före och efter våra turer. Vi hade visserligen ätit lite på flygplatsen men vi kände behov att fylla på både föda och vätska.

Smala gator och skrapade bilar

Göran & Marie-France visade vägen upp till några av restaurangerna i byn. Som många andra städer och byar ligger den på en sluttning. Det betyder att det blir krokigt och backigt att gå och extremt smala gator. De flesta bilar vi såg var skrapade på alla fyra hörn efter kontakt med husväggarna i gathörnen. Vi hamnade vid La Alberca, en restaurang som vi återkom till flera gånger. Göran förklarade lite rutiner, beställde diverse tapasrätter och en binge kalla öl och vi kunde slappna av inför morgondagens första tur. Vi sjöng ”Ja må han leva” för Warren som firade födelsedag och de lokala invånarna tittade konstigt på oss. Jag kunde inte fatta att jag gått i lingonskogen ovetande om Tolox mindre än tre veckor tidigare. Efteråt gick vi en promenad i byn och fick se var Posten, Apoteket och det centrala torget låg. Det såg ut att finnas gott om barer och restauranger i byn så skulle vi dö av svält och törst under veckan var det nog vårt eget fel.

P-G hade ju gjort en del turförslag (han var ju nere och rekade i januari) och jag utgick från dem när jag kopierat upp kartor åt deltagarna. Men det gjordes klart för deltagarna att det här var förslag och att man fick åka på egen hand om man ville. Det verkade som de flesta ville åka gemensamt de flesta dagarna. Göran hade också frågat ”om han fick följa med på några av våra turer” på sin hoj, vilket givetvis var okej. Vi bestämde att vi skulle följa PG:s förslag att komma iväg på turerna vid 9-tiden. WiFi-uppkopplingen fungerade inte fullt så bra som vi tänkt och därför blev man ofta nerkopplad när man försökte chatta med familjen hemma.

Några av deltagarna var sugna på en kall kvällsdryck och gick iväg upp till byn igen. Warren och jag anslöt så småningom när vi letat oss till rätt ställe.

 

Stad med gammal historia

Dag två startade vi med en blandad frukost som fanns i köket på bottenvåningen och hade kort samling innan avfärd. När vi startade på utsatt tid var det 14 grader och det kändes svalt. På hyggligt breda vägar via Alozaina och Yunquera kom vi till El Burgo. Det var en ort som vi återkom till vid flera tillfällen och som används som samlingspunkt för provkörningar av flera hojmärken. Vi fortsatte norrut förbi Serrato och nu blev vägarna både smalare och krokigare och slingrade sig längs bergssluttningarna. Ett tag såg det ut som att vi skulle få regn på oss och det var inte särskilt varmt. Vi åkte lite västerut och passerade Cuevas, Setenil de las Bodegas, La Cimada och Arriate på vår väg ner till Ronda. Det är regionens största stad med cirka 37000 invånare. Den har, som många andra spanska städer, en gammal historia. Och då menar jag GAMMAL!  De första bosättarna fanns där cirka 500 år fKr! Staden delas av en 120 meter djup ravin (el Tajo), som bildats av floden Guadalevín. Strax intill ravinen ligger världens största tjurfäktningsarena som fortfarande är i drift.

Vi parkerade hojarna i centrum och promenerade genom turistfyllda gator ner mot arenan. Eftersom det var söndag var det inte så många ”vanliga” affärer som var öppna. Det var alldeles för tidigt för lunch så det blev kaffe och en bakelse så länge. Vid arenan såg vi att lokala Burgman-klubben hade träff längs husväggen. Vi vandrade genom museet och tittade på bilder på matadorer och duellpistoler innan vi hamnade ”på innerplan” av arenan. Jag förstår att tjuren Ferdinand inte tyckte det var så festligt där. Det finns en del likheter med romarnas gladiatorspel.

Men det var varmt att gå så vi krånglade oss ur staden och tog ”stora vägen” tillbaka till El Burgo. Vägen slingrade sig längs berget och vi körde över ett pass på 1190 m. En liten bit av vägen var lagad men oerhört ojämn. Men för det mesta var det mycket bra beläggning på de större vägarna.

I utkanten av El Burgo hittade vi ett matställe där det stod några andra motorcyklar, bland annat ett snyggt HD chopperbygge. Det kändes jättemärkligt att se den där. Killen åkte dessutom iväg senare med en orange fluorescerande väst på sig. Jag har väl förutfattade meningar men det har jag aldrig sett på någon chopperåkare förr. Vi blev sittande ett bra tag där i skuggan, innan vi tog oss tillbaka till Tolox.

Göran hade tipsat om att det fanns ett hotell som låg några kilometer ovanför byn och vi åkte direkt upp dit. Vägen var riktigt smal och saknade förstås vägräcken trots väldigt djupa ”diken”. Därifrån var det en fantastisk utsikt över Tolox och dalen nedanför.

Efter genomgången blev det möjlighet till en stunds vila innan det var dags att ”gå upp på byn” igen och Bar Avenida fick besök av oss. Efteråt blev det en stadsvandring för att inventera vilka uteställen som var öppna. Det är inte helt lätt att veta det, eftersom barer och restauranger stänger ett par dagar i veckan. Vilka dagar det är, får man försöka lista ut. Många promenader blir det…

 

Damer handmålade övergångsställen

Dag tre var det 1 oktober och ett par av deltagarna hade bestämt sig för att åka till Gibraltar för att träffa en kompis. Efter frukost dök Göran upp på sin HD och vi åkte norrut via Alozaina och Casarabonela (där det blev en oplanerad tur i centrum). Man kunde se många manuella arbeten och på genomfartsgatan var det till exempel två damer som handmålade strecken på ett övergångsställe.  Det var som vanligt krokigt och underbar utsikt över dalen nedanför. Vi stannade och smakade på granatäpplen från ett träd efter vägen innan vi fortsatte vidare till Ardales. Där var det dags för kaffe, lite tapas och tankning av hojarna.

När vi kommit in på den oerhört krokiga vägen förbi Carratraca, möter vi cirka 15 motorcyklar. Det är tydligen inte bara vi som hittat dit. I Alora vänder vi norrut längs Rio Guadalhorce. Där är det oerhört bördigt och det odlas mycket av de grönsaker som säljs på marknaderna i Malaga. Vi såg att järnvägen på andra sidan floden går genom berget El Chorro på flera ställen.

Göran visade oss en utsiktsplats uppe på berget innan vi åkte ner mot kraftstationen där det fanns ett hotell med pool och restaurang. Där serveras en hel massa olika förrätter med traktens specialitet tomater som grund. Jag åt friterade minitomater, fyllda med ost och bacon. Till det fick man Pommes Frites och en fikonsås. Vi satt och ”jäste” en stund i värmen innan vi fortsatte norrut.

På kartan hade vi sett en återvändsväg som gick förbi ruinerna vid Bobastro och troligen gick upp till någon utsiktspunkt. Det visade sig vara så, man såg många mil runtom och förstås poolen där vi åt lunch för en stund sen. Det var veckans i särklass häftigaste utsiktsplats och får inte missas när man är där.

När vi kört ner den slingrande återvändsvägen, kom vi efter en stund till några sjöar, som egentligen inte är några riktiga sjöar. Såna är det nämligen ont om i Spanien. Det är dammar som tidvis släpper ner vatten till floder och byar längre ner. Vi följde floden Rio Turón till strax före El Burgo, där vägen var avstängd pga ett broarbete som pågått något år. Det blev en omväg på en ännu mindre väg förbi gårdar och lösa djur.

Väl ute på A366 söderut blev det körning i snabbt tempo hemåt. I utkanten av Alozaina stannade vi till vid Supermercado och fyllde toppboxarna med dryck, melon och annat gott att äta. När vi passerade Rio Grande i dalen nedanför infarten till Tolox, stod det 29 grader på tempmätaren. Det känns skönt att vi bodde längre upp där det inte var fullt lika varmt och när vi kom till vårt hus hade Christer och Ingemar kommit från Gibraltar ca 20 minuter före oss.

Kvällens chattsamtal hem till Sverige gick betydligt bättre men sonen stönade när han hörde att det fortfarande var 27 grader i Tolox. Han tyckte inte att var någon kul information eftersom det regnade och var nio grader varmt hemma.

Göran hade pratat med ägaren till restaurangen La Taskita de Isabel, alldeles vid bron över vattendraget som flyter genom Tolox och berättat om vårt besök. Vi tyckte det var lite märkligt att de haft stängt varje dag hittills, så även ikväll. Så vi vandrade vidare och hamnade hos de två bröderna vid La Alberca. Varje dag verkade det vara fotboll på TV med Malaga eller andra spanska lag med på plan så det var entusiastiska barbesökare nästan överallt.

 

Laddade och klara

Nu var det fjärde resdagen, vi hade ätit frukost och kontrollerat att alla batterier, mobiltelefoner och headset var fulladdade innan vi åkte. Idag skulle vi besöka ”smurfbyn” Júscar som vi hört talas om. Göran, som inte heller varit där, hade inte möjlighet att vara med oss denna dag.

Från Tolox åkte vi söderut via Guaro och Monda och det svängde hela tiden. En av deltagarna, som är norrlänning, sa att ”Vägverket i Spanien är dåliga på att göra raksträckor”. Och det var ju extra trevligt för oss. Vi passerade ett trähus och senare får vi veta att det är en svensk som tagit med sig en byggsats till huset i en container.

Vi passerade ovanför byn Ojen som evakuerades helt i samband med en jättelik skogsbrand för bara några månader sen. När vi kom ner till Marbella, valde vi motorvägen till San Pedro för att slippa krångla oss förbi alla hotell, turister och McDonaldsrestauranger. A397 norrut var en ganska stor väg med en del bussar och lastbilar. Men fortfarande följde den bergssluttningarna in i varje kurva.

 

Smurfby med bara blå hus

Vi hittade en alternativ väg till Pujerra och kom från baksidan in i byn. Längs den lilla vägen vi åkte, odlades äkta kastanjer i mängder. Vi hittade den lilla vägen till Júscar som inte fanns på vår karta. Men vilken märklig syn det var att komma dit. I juni 2011 målades alla husen i byn ljusblå på bekostnad av Sony. Det ingick i marknadsföringen inför lanseringen av den animerade filmen om Smurfarna.

Vid en folkomröstning i byn röstade alla utom borgmästaren för en ommålning och flera arbetslösa fick jobb i flera månader att göra av med 4000 liter ljusblå färg. När Sony kom och skulle (enligt kontraktet) måla byn vit igen, hade turisterna strömmat till och alla röstade nej i en ny folkomröstning. Den som är i närheten och missar den byn, gör ett stort misstag…

I förväg hade vi fått tips om en restaurang där P-G varit tidigare. Men det stället var stängt så vi fick inte ens en kopp kaffe där. Vi gick därför vidare i byn och hittade ännu en restaurang där vi blev sittande länge med både kaffe och tapas innan vi fortsatte norrut mot ”storstaden” Ronda igen. Där fyllde vi våra tankar och tog oss via El Burgo (med fikarast) hem till Tolox. Så småningom blev det middagsdags och vi konstaterade att den närmaste restaurangen fortfarande var stängd. Vi hamnade till slut på La Alberca igen, vilket inte var fel. Först några tallrikar med diverse inlagda tomater, friterad bläckfisk och en massa annat gott. Sen kom det in grillad kyckling i smala skivor tillsammans med pommes frites och majonnäs.

Granne med La Alberca låg Internetcaféet i byn och där gjorde vi besök några gånger. Staffan skulle bland annat tanka hem en ny karta till sin GPS. När vi satt på terrassen, kommer det in 6 st Guardia Civil som också är kaffetörstiga men i övrigt bryr dom sig inte om oss. Göran hade tidigare berättat att de flesta i byn inklusive poliserna har stenkoll på den svenska närvaron i byn. Plötsligt får dom ett anrop över radion och störtar iväg från caféet.

När jag kom upp till terrassen utanför mitt rum, hör jag trummor och trumpeter. Göran berättar senare att det är några som tränar inför en festival senare. Om nån skulle komma på tanken att göra samma sak i Sverige kl 23, är jag säker på att nån ringt störningsjouren.

Dag fem – med mer hojåkning på schemat

Dagen började med en tidigarelagd frukost eftersom flera av oss ville besöka den marknad som hålls i byn varje onsdag. Den skulle starta klockan åtta men vi var nog lite för tidiga eftersom det inte var många igång då. Det mesta som då fanns att köpa var grönsaker, lite kläder och diverse rengöringsmedel. Inget speciellt att köpa med hem. Vi hade ju dessutom en intensiv hojåkardag framför oss så vi gick snart tillbaka till vårt hus.

På förslag av Göran hade vi modifierat turen lite. Han mötte oss vid uppfarten till Tolox strax efter nio och vi åkte via Alozaina, Casarabonela, Zalea och Pizarra. Vi följde Rio Guadalhorce på västra sidan upp mot Alora där det ligger en mäktig gammal fästning högt uppe på en höjd. Där blev det en kopp kaffe innan vi fortsatte upp i bergen och hade El Chorro väster om oss.

På många ställen såg vi rester efter förra veckans regnoväder. Stora mängder sand och jord på vägen, broar som raserats och vägräcken som hänger i luften. Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi inte var på plats föregående vecka. Det måste ha varit bedrövligt, inte minst för de drabbade invånarna i byarna.

På kartan såg det ut som en återvändsväg (utsiktspunkt?) till La Hoja men det var det inte. Vägen fortsatte genom flera byar ner till Villanueva de la Conceptión. Vi letade efter en väg österut men hittade inte den så vi fortsatte norrut till den stora staden Antequera. Där finns en mäktig gammal borg som vi försökte ta oss upp till. Vi hittade ingen bra uppfart (men vi var nära) och började i stället leta efter bra lunchställe.

Vi hittade till Hotel Los Dolmenes, ett ”fint” ställe med vita dukar på borden. Här var det säkert dyrt, eller? Nä, det visade sig vara riktigt hyggligt, en lunch med förrätt kostade 9€, vilket var helt ok. På parkeringen kände vi att värmen var pressande, nu närmade det sig 30 grader…

Den mest kurviga väg jag skådat

För att svalka av oss och samtidigt komma förbi staden en bit, körde vi en bit motorväg söderut. Vi tog oss ytterligare en bit österut till byn Colmenar. Där börjar (eller slutar) den mest makalösa väg jag någonsin kört. Drygt 25 kilometer plan och fin asfalt med den mest kurviga väg jag skådat. Som om det inte var nog, avslutades sträckan med en korkskruv, där vägen svängde 600 graders högersväng samtidigt som det lutade kraftigt nedåt. In i berget och ut igen och in i berget och ut igen.

Jag skrattade för mig själv inne i hjälmen när vi stannade för att titta på utsikten över Malaga. Ett par av deltagarna kände sig nöjda med turen och Göran lotsade ned dem till motorvägen i Malaga som går vidare västerut mot vårt hus. Vi andra ville åka korkskruven ytterligare en gång och samtidigt ta lite fler bilder. Vi skulle vänta på Göran på ett café i Colmenar men den väntan blev lång. Göran ringde efter nästan två timmar och sa att ”den vägen var en hägring, jag hittar inte uppfarten dit”.

Då åkte vi hemåt igen och det betydde att vi för tredje gången ”tvingades” åka slingan ner till Malaga och vidare hem till Tolox, lite senare än vanligt. Solen stod lågt så vi fick kraftigt motljus sista biten.

Denna kväll var restaurangen La Taskita de Isabel öppen och vi beställde in vitlöksbröd och en större grillad stek. Brödet var en rostad skiva med en oskalad vitlöksklyfta bredvid. Den skulle man gnida mot brödet (eller äta på sidan om). När vi avslutade middagen, kom ägaren och bjöd oss på varsin Guaro. Det är den spanska varianten av Grappa som görs på rester från vintillverkningen.

Dag 6 var sista hela åkdagen. Det skulle enligt den ursprungliga planen bli en sammanfattning på mestadels kända vägar i närheten. Men tillsammans med Göran tog vi oss söderut i riktning mot Marbella. På vägen dit körde vi ner på en brant och krokig väg igenom den vackra byn Ojen (som vi passerat förbi ovanför tidigare) men vi såg inga större spår efter sommarens skogsbrand. Göran, som hittar hyggligt, låg först och försökte hitta en nedfart till någon lämplig strand vid Medelhavet. Vi hamnade i Puerto Banús, strax väster om Marbella innan vi hittade ett lämpligt ställe. Hojarna ställdes vid en vändplan, bara 20 meter från sandstrandens början och vi gick ner till en servering intill.

Ett annat ord för felkörningar

Jag och några till svalkade av oss i det salta Medelhavet, medan de andra pausade med kaffe vid serveringen. Efter diverse ”alternativvägar” (ett annat ord för felkörningar), lunchade vi i utkanten av San Pedro innan vi tog ”stora vägen” mot Ronda och hem via den obligatoriska kaffepausen i El Burgo. Turen avslutades med fri åkning tillbaka till Tolox och den väntande avslutningsmiddagen.

Göran och Marie-France bjöd på en fantastisk buffé med allehanda spanska specialiteter och vi åt med god aptit. Det var en spansk omelett med potatis, kiwiformade bollar med blodpudding med olika fyllning. Det kunde vara ris, lök eller bacon. Marie-France stod vid grillen och vi fick några bitar med fläskkött, typ karréskivor.

Avslutningen med efterrätten var magnifik. Det blev en skål med persikomos, granatäpplekärnor och ”gräddfil”. Så suveränt gott…

På grund av morgondagens hemresa, blev det ett ovanligt tidigt avslut på den fantastiska kvällen. De flesta ville väl förbereda packningen av väskorna.

Tråkigaste på hela resan var att åka hem

Dag sju var avslutningsdagen 5 oktober och Göran kom med bilen till Tolox vid 8-tiden. Precis när vi skulle lasta in väskorna kom Guardia Civil och ville se och fotografera alla våra pass. Men det var inga konstigheter och vi följer Göran ner mot flygplatsen i Malaga. Ett par deltagare skulle lämna tillbaka sina hojar senare på dagen, så de åkte en extra tur till korkskruven senare på dagen.

En stund senare lämnar vi andra tillbaka våra hojar vid flygplatsen och det blev dags för det tråkigaste under hela resan: hemresan. Jag kan fortfarande inte fatta att det här har hänt. Det är tur att man har bilderna kvar i huvudet.

När går nästa tur till Andalusien?

 

Roger Söderbom, tf reseguide SMC Travel

b

b

Värden Göran följde med på flera av turerna

Utanför matstället norr om San Pedro

På stranden till Medelhavet vid Puerto Bánas

Paus vid vägen ovanför byn Ojen

Slingrande väg till hotellet ovanför Tolox

En av många kurvor

Ravinen som delar staden Ronda

Kaktusbladens frukter var vassa

Världens största tjurfäktningsarena i Ronda

Stadsvandring i Ronda

Första åkdagen var det en del grått på himlen

600 graders kurva genom berget

Göran och alla deltagare på rad

Smurfbyn Júscar

Smyckad brödbutik i Júscar

Paus vid vägen

Paus vid caféet i Ardales

En del av maten på avslutningsmiddagen