Annonser

 

En som deltog för första gången i ett FIM-rally i år är Ingela Gardemyr. Hon har fått ett kul minne för livet som hon delar med sig av. Läs hennes reseberättelse här:

FIM-Rally i Bydgoszcz, Polen 2012

- en fest att minnas för livet

Tisdagen den 18 juli och äntligen var dagen inne för avfärd mot mitt första FIM-Rally och även min första tripp till kontinenten på egen hoj. Min Suzuki stod redan packad hemma i Borlänge och var väl genomången sedan dagen innan (nervös?…. eller kanske inte) och efter ett hejdå från ett småsoligt Dalarna gick färden söderut mot ett minne för livet.

Första stoppet gjordes redan i Uppsala. Där mötte jag upp gänget från Sundsvall som skulle bli mitt resesällskap på resan söderut. Några var gamla, andra helt nya bekantskaper. Vi proppade magarna fulla med mat och kaffe och sedan var det dags för avfärd, men först på med regnkläderna. 

Ett hejdundrande åskväder med tillhörande spöregn slog följe med oss genom Stockholm, med tillhörande dålig sikt och köer i jätteformat. Till slut kom vi genom huvudstaden med både tålamod och humör i behåll, men det kändes lite tungt med en sådan början. Vi fortsatte vidare till Haninge där solen träffade oss med full kraft rätt i nyllet. Inte en droppe regn verkade ha fallit där och vårt humör steg några grader, vilket inte var någon stor bedrift efter allt regnande. Efter en sista tankning i Nynäshamn åkte vi in i gapet på färjan som skulle ta oss till Gdansk i norra Polen. En dusch, en korv med tillhörande saltgurka och en kall öl gjorde gott i en nöjd MC-åkares kropp ute på färjans däck i solens sken. Inte visste vi då att vår vecka skulle bestå till en stor del av både korv och saltgurka. Båtresan tog nitton timmar så vi hade gott om tid att umgås.

Vilsekörning bland hästar och höns

Vi anlände Gdansk vid 13-tiden på onsdagen och lyckades komma ut ur fartyget med både hoj och liv intakta. Vi stannade till strax utanför och där blev det ännu fler som anslöt sig till vårt gäng. Några kom från andra delar av Europa och ett par kom från Sollefteå, fru Intruder och herr Victory, liksom jag aldrig varit på något FIM-Rally förut. De tog det säkra före det osäkra och anslöt sig till oss. Vi krånglade oss ut ur Gdansk för vidare färd mot Bydgoszcz. Efter lite vilsekörning bland åkrar, hästar och höns, hamnade vi till slut rätt och vi registrerades på ankomstkontrollen. Vi belönades med ett ”halsband” som var nyckeln till allt. Ett rigoröst vaktteam såg till att ingen tog sig varken ut eller in utan noggranna kontroller, så det kändes tryggt innanför staketet.

Efter tältresning och klädbyte var det så dags för lite krubb. Ett tält av gigantiska mått hade rests där alla måltider intogs och där höll även kvällsunderhållningarna till. Efter ett noggrant botaniserande av alla faciliteter kröp alla in i sina tält för att stärka sig med en god natts sömn inför nästa dag. Några hade värsta stora lyxtält medan andra (läs Ingela) inte hade mer än en kondom (modell kort och smal) att åla sig in i. Kvällen och natten bjöd på regn och blåst, så vi kände oss precis som hemma i Sverige.

Torsdagen började med en god frukost och helt plötsligt, som genom ett trollslag, sjöd hela området av verksamhet. Alla skulle dressa sina hojar med allt som hade med Sverige och Sveriges färger att göra. Det var dags för målgång i FIM-Rallyt. Alla dekorerade sig själva och sina motorcyklar med flaggor och annat kul för att göra Sverige synligt och det lyckades vi med och detta med mycket god marginal. Hojarna ställdes upp och då syntes det verkligen att Sverige var landet med flest hojar.

Vi åkte nationsvis in till Bydgoszcz centrum i kortege och alla polacker var ute och vinkade, filmade och fotograferade. Vi kände oss varmt välkomna till staden. Efter ett evigt skumpande på stadens kullerstensgator kom vi till slut fram till målgången där vi mottogs av ”Du gamla du fria” samt av att den svenska flaggan gick i topp. Därefter kunde vi åka till Parc Ferme där alla hojarna parkerades. Vi fick en lunchpåse med lite smått och gott, vilket intogs i solskenet bakom operahuset. Vi passade på att hylla ett brudpar som förevigades med fotografering på ”bröllopsbron”. Brudparet stod på en speciell bro, där alla nyblivna par låser fast ett hänglås och kastar nyckeln i vattnet för evig lycka och aldrig har väl ett brudpar fått så många hurrarop.

Vi tog en sväng runt staden till fots som bjöd på både gammalt och nytt, vatten och torg, gator och prång. När tiden var inne för återfärd, fick jag hjälp av Janne Olby att krångla ut hojen och vi åkte tillbaka till campen för en efterlängtad dusch och ett klädbyte. Sedan var det läge för middag som ackompanjerades av åska och ett envist spöregn. Men humöret var på topp och vi roade oss med dans till ett kanonbra band som spelade Rolling Stones och Beatles, samt en massa mingel. Bugg med Foppatofflor var något helt nytt, men det gick. Att på slutet av kvällen krypa in i ett fuktimpregnerat tält var väl inte det mysigaste jag gjort, men det var det enda som stod till buds.

Lokalt tv-team

Fredagsmorgonen bjöd på lätt storm och småregn och då var det ganska lätt att hålla sig för skratt. Men detta var den dag då hela gänget fraktades runt med buss, så ett lätt regn gjorde inte ett dugg(regn). Vi åkte till Torun där vi besökte speedwayarenan Torun Motor Stadion. Vi satte oss tillrätta och bjöds på ett sällan skådat skådespel. En tankbil med vattenstrålarna fram (?) och därefter en massa varv med två olika traktorer var det som bjöds för dagen. Trots att vi gjorde vågen när traktorn åkte förbi, tittade inte traktorchauffören upp en enda gång. Tji fick vi för att vi gjorde oss till.

Vi hade fått ett schema med hålltider och insåg att detta var allt vi skulle hinna få se. En påse med lunchmackor hann vi norpa åt oss innan resan fortsatte in till gamla stan i Torun. Den var inte stor så vi hann se det mesta.  Vi strosade runt, drack lite kaffe, fotograferade och jag lyckades även med konststycket att bli intervjuad av lokala TV-bolaget. Gänget som jag gick med hade såååå mycket längre ben och var därför mycket snabbare än mig. Så när reportern väl var där, stod jag ensam kvar och jag blev den som intervjuades. När jag redan var haffad närmade polarna sig igen som hyenor på jakt efter en nyss slagen antilop. Men jag överlevde intervjun och efter en trevlig tur i staden, gick resan vidare till Fort IV, som i mångas ögon såg ut som Hobsala (där alla hoberna bor), så där kände jag mig som hemma. Timmarna där gick lite långsamt, men till slut fick vi kliva på bussen för resan tillbaka till campen.Busschauffören hade svårt med engelskan (också) och vi fick en het tur tillbaka. Full värme var på, elementen kokade och luften dallrade. Några hundra meter från campen kom kalluften, men det var så dags då.

Ett kräftrött gäng klev av bussen och andades äntligen in frisk och sval luft. Efter duschning och byte av kläder var det dags för en god och efterlängtad middag. Bandet som spelade på kvällen bjöd på, låt oss säga, lite ovanlig typ av musik så uppslutningen blev relativt gles. Många satt istället bland sina vänner vid tälten eller utanför stortältet och reflekterade över dagens upplevelser eller bara umgicks och njöt av varandras sällskap.

Festen gick inte av för hackor

Lördagsmorgonen bjöd på en skön och värmande sol och hoppet återvände om en sommarlik dag. Henrik ”Henke” Åhström kom ut ur tältet och sjöng ”Du kommer med solsken baby” för mig, så humöret var på topp. Efter en stadig frukost tillsammans med Kent ”Målle” Mårdbrink, så var man redo för dagens uppgift. Tyvärr hade solen lyckats gömma sig bakom molnen, innan alla hunnit klä sig själva och hojarna i blått och gult. Innan vi kom vi iväg hann vi med en födelsedagssång till en vän som var inne på sin sista dag som 79-åring. Med en vacker krans av röda rosor, så stod en rörd jubilar där och tog emot allas hyllningar.

Dagens kortege, där alla nationer deltog i en lång rad, gick genom city och många Bydgosczcbor hade gått man ur huse för att kanta stadens gator och torg.  Jag hade lämnat hojen på campen för att sitta i Henkes sidovagn, dels för att dokumentera med en traditionell kamera och dels med en videokamera för att få rörliga bilder.

Efter hemkomsten till campen åkte vi iväg till en närliggande restaurang där vi intog en superb middag. När så middagen serverades på campen, var magen mätt och många med mig hoppade över maten. Men festen som avslutade FIM-Rallyt gick inte av för hackor. Värsta draget på bandet som spelade och även ett spektakulärt framträdande av KIZZI (ett polskt plagiat av KIZZ) bjöds det på. Det delades ut en massa priser och Sverige sprang upp på scenen stup i kvarten för att hämta priser. Vi missade världsmästerskapet i touring, som gick till Italien, men vi var inte långt efter. Detta får vi jobba på till nästa år. Sundsvalls MCC lyckades bli största klubben och lyckan var stor bland SMCC:s medlemmar, men mest hos Niklas ”Mårdis” Mårdbrink som log bredare än munnen räckte till. Under kvällen fanns möjlighet att byta nationströjor och jag lyckades få tag på en högoddsare, en kroatisk
t-shirt, vilken jag senare bytte bort mot en ännu bättre, en italiensk värstingtröja. Gissa om jag var nöjd. När matochsovklockan slog läggdags kröp jag in i tältet för sista gången i Polen. Jag somnade så sött med KIZZI spelandes för fullt, men vaknade mitt i natten av att jag frös så jag skakade. Det var bara på med mera kläder och sedan dörnade jag av, säkert av ren utmattning.

Kall avslutning

Sista dagen började tidigt i ottan. En svinkall natt följdes av en kall, fuktig och dimmig morgon. Det fanns en känsla av höst- och oktoberkänsla. Efter sista frukosten satte alla igång med att packa ihop alla sina grejer och därefter lasta hojarna för resan hem. Några av gänget skulle vidare till andra platser, så vi passade på att tacka varandra för en trevlig vecka, kramades och åkte åt olika håll och vi styrde kosan norrut. Vi stannade i en by utanför Gdansk och åt en god lunch och fortsatte därefter till färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Solen sken som aldrig förr och det blev varmt i färjekön. Till slut fick vi åka ombord och duschen, efter fastsurrandet av hojen, var en höjdare och obetalbar. En gemensam middag i bästa restaurangen satte punkt för FIM-Rallyt 2012. Mårdis som agerat stigfinnare, guide och reseledare bjöds med all rätt på den middagen.

Efter att ha sussat gott hela natten i en riktig säng kändes kroppen redo för en sista etapp hem. Vi var ett relativt stort gäng som började resan hemåt, men droppade av en efter en, som Agatha Christies ”Tio små pojkar av utländsk härkomst” (man får ju inte säga neger idag). I Uppsala stannade vi till för att få lite mat i magen och där skildes vi åt och Nicke och jag fortsatte mot Avesta och i Avesta fortsatte jag vidare mot slutmålet Borlänge. Resten av gänget åkte E4 norrut mot Västernorrland och Sundsvallstrakten.

Återblick

Så här med en blick i backspegeln och när jag smält alla intryck får jag helt klart revidera min syn både på Polen och på FIM-Rallyt. Jag har nog aldrig åkt på så fina vägar som just i Polen. Polackerna i Bydgoszcz var glada och trevliga. Mat och dryck, som var både god och välsmakande, var snudd på gratis. Inte kunde jag tänka mig att så mycket ingick i priset. Förutom mat ingick även bussresor, entré och en massa annat i FIM-avgiften.

Det gick att göra sig förstådd på engelska eller vanligt svenskt kroppsspråk. Jag får även passa på att revidera min syn på FIM-festen som i mina ögon varit något av en ”gubbträff”. Visserligen är genomsnittsåldern relativt hög, men vi som varit där ska hjälpas åt att berätta hur skoj det är och att man har kul oavsett ålder. Att man sedan har en massa fuffens för sig så som längsta flaggan vid sista middagen, häftigaste utstyrseln med mera, med mera, får passera som mindre viktigt för min del.

Det som för mig var trevligast och mest minnesvärt, var att få träffa så många och så olika människor från hela världen och även nya bekantskaper från Sverige (ja, jag vet att även Sverige ligger i världen). Detta ser jag som helt otroligt värdefullt och som jag med nöje kommer att kunna tänka tillbaka på när jag sitter hemma på kammar’n.

Nästa år går FIM-Rallyt i Frankrike och jag har redan börjat planera över vad jag ska ta med mig dit.

Text & bild: Ingela Gardemyr