Annonser

 

1975 Lublin

Lublin ligger i östra Polen, egentligen ganska långt för oss i denna okända öststat. Jag gillade inte alls att åka i dessa länder, en del andra tyckte att det var bra för det är så billigt. Jag var inte ute och äventyrade efter prislappen, jag åkte dit jag ville och betalade vad det kostade.

Ulf skulle följa med även denna gång, men även Martebo och Reider Bergman skulle åka med familjerna i följebil. Vi skulle ta båten från Stockholm till Gdansk, något för lång båtresa enligt min mening, totalt nästan 24 timmar. Det var en hel del andra FIM-rally deltagare med så jag hade gott om tid att bekanta mig med även med dem.

Men hela båten var tråkig och så även maten. Det var samma mat på det gående bordet 3 gånger i rad, dessutom nästan bara korv i olika variationer. Inte mat vi var vana vid, och även om jag inte är kräsen, så var detta dock rätt så dåligt.

Då vi var i hamn så sent på kvällen så fick vi erbjudandet att få övernatta gratis på båten, vi fick även 2 måltider ytterligare. Samma mat förstås. Det var bra på så sättet att vi slapp leta efter hotell så sent på kvällen. De andra tältade så de åkte i väg. Men att vara ombord på båten den kvällen, vi kunde inte komma någonstans. Det var beväpnade vakter överallt, vi var som nästan i fängelse.

Nästa morgon kom vi i väg och vi hade beställt rum på Grand Hotel i Warszawa, för det var alldeles för långt att åka ända till Lublin på en dag. Trafiken på polska vägar är ju hemsk med alla dessa häst- skjutsar. Polisen har dessutom ofta kontroller på vägar, det kostar inte så värst mycket, 5-10 kr, men tar alltid så mycket tid.

Svenska turister var eftertraktade

Vi hittade hotellet i centrala staden, alldeles i närheten av den kända gamla staden. Hotellet var i gammal stil, ingen lyx men gemytligt på sitt sätt. Vi åt en god middag efter ankomsten och sedan gick vi ut för att bese den gamla staden. Den delen som under andra världskriget hade varit s.k. ghetto. Nu hade man försökt restaurera det mesta, men Polen var fattigt land och allt de åstadkom måste de exportera till Ryssland.

Mot kvällen skulle de andra till en polsk restaurang, de skulle ut och festa för det var billigt. Vi, Ulf och jag, följde med, för vi hade inget annat heller för oss. Vi kom till ett stort och stökigt ställe. Vi fick bra bord, svenska turister var eftertraktade. För 200 kronor fick 8 personer mat och en hel flaska vodka. Dessutom kom kyparen en hel stort fat med stekta svampar. Så billigare kunde det knappast att bli.

Vi gick hem på natten tillsammans, vi vågade inte ta taxi, det kunde vara farligt på sena natten. Men man fick inte gå i fred någonstans ändå, hela staden var ju fullt av svartväxlare. Jag hade svårt att förstå att det fanns så mycket ohederligt folk. Allt gick ut att försöka lura, oftast turister. Och även att stjäla. De som tältade talade om att alltid var det någon som blivit bestulen, även kanske bara på någon mindre sak.

Nästa dag fortsatte vi vidare, åkte tillsammans med ett par andra svenskar, som också bodde på samma hotell. När vi kom fram till träffområdet möttes vi en tidningsfotograf. Han tog bild av mig och Ulf, nästa dag fanns vi på första sidan på tidningen som ”kosmonauter”. Vi fick vårt hotell, det låg ganska centralt. Även Reider och Martebo med familjerna bodde på samma ställe. Det var ju bra, jag som var ofta väldigt upptagen med alla möjliga sammanträden, kunde nu lämna Ulf med dem.

Målgången var på en idrottsplats och där blev motorcyklarna stående 3 dagar. Jag fick ha min mc, eftersom jag var delegat och kanske behövde den. Busstransporterna fungerade men våra deltagare bodde minst på 10 olika hotell runt om staden.

Arrangörerna gjorde en stor miss vid målgången. De tog inte den gröna anmälningssedeln, den skall man ju lämna till arrangörerna. När jag sedan påpekade detta, upptäckte de att det hade hänt ett misstag. Jag fick till uppgift att försöka samla alla dem, men jag hade ju ingen aning om vilka som hade lämnat och var alla bodde. Detta var orsak till långa sammanträden senare.

Det hände även ett tråkigt indicium vid målområdet. Jag var inte där då, men andra berättade för mig. Det var en kille som hade tagit en polsk flagga och kastat den i marken. Han blev fängslad för det tilltaget och man skulle få lösa ut honom för 1500:- Skr. Skulle inte någon betala, skulle ärendet komma via ambassaden till UD, och vad som skulle hända sedan, det vet jag inte. Hans kompisar samlade ihop pengar men det saknades 500 Kr. jag lånade ut då 500 Kr mot hans löfte att han skulle betala tillbaka dem när han kommer hem.

Andra dagens utflykt var till koncentrationslägret Majdanec. En intressant sevärdhet och monument över människans ondska. Tysta vandrade deltagarna runt i området, säkert gav det en och annan eftertanke. Därefter kördes vi vidare till någon annan liten stad och där alldeles utanför, vid ett jaktslott fick vi varm lunch serverad av militären. Där fanns alla deltagare redan. Det var gulaschsoppa, men det var verkligen gott. Till det fick man även öl och obegränsat med vodka. Hur skulle det gå nu med svenska deltagare?

Det var där jag fick höra för första gången om Meritumklubbar, sådana skulle enligt Lechner finnas i varje land. Vi pratade om med Mariann Leek och hon skulle försöka organisera något. Om det skedde något efter det, det minns jag inte.

Tredje dagen var fritt för deltagare, men jag satte i det längsta sammanträdet jag varit med om i samband med FIM-rallyt. Jag vet inte om det var nationsparad eller vad som annars hände.

Detta med saknade anmälningssedlar orsakade kaos. Vi skulle säkert vinna, men jag hade ju inte lyckats få ihop alla de saknade pappren. Och jag kunde ju inte åka runt på alla ställe för att på så sättet samla ihop dem. Det saknades ett tiotal och jag ville inte alls ge mig.

Den italienska juryordföranden ville tolka reglerna så att deltagaren skall överlämna den handlingen vid ankomst. Det hade ju alla gjort, för de hade ju blivit avprickade. Att arrangörerna sedan inte behöll handlingen, var enligt min mening deras fel. Men så ville inte italienaren tolka det, det klart, om jag inte fick ihop alla handlingarna, skulle Italien bli vinnare.

Jag gjorde officiell protest, betalade för det 25$, men inget hjälpte. När det röstades så hade den ”latinska” sektionen flera röstande, så slutresultatet blev så, att jag förlorade. Undrar bara vem som tog hand om de 25 dollarn.

Mitt emellan sammanträdet var vi på officiell kransläggning på något krigsminnesmärke och efter det ett litet party hos borgmästaren. Men sammanträdet fortsatte och försenade hela prisutdelningen fram till 10 på kvällen. Jag var trött på det ”skeva” sättet som ärendet sköttes, och efter den händelsen har jag inget förtroende varken för polacker eller för italienare, när det gäller FIM-rallyt.

Jag har inget minne av att vad vi fick för priser, dels var jag så trött på det hela och dessutom arg på det hela.

Jag satte ett tag på festen vid prisutdelningen, men sedan gick jag hem. Men precis jag skulle gå så upptäckte en av svenskarna att hans kamera blivit stulen. Någon hade helt enkelt kapat kameraremmet, den hängde kvar på stolen, medan kameran var borta.

Det var allt för mycket problem denna gång så det var knappast roligt alls. Vi åkte hemåt men vi hade beställt hotellrum i Torun, Kopernikus hemstad. Vi var några stycken som följdes åt, det var trevligare med något sällskap.

Vi stannade på landet någonstans vid en servering och beställde. På matsedeln fanns det både biffstek och kotletter och annat. Men när maten sedan kom så var det bara 2 biffar, 3 kotletter och de tre andra fick äta vad som fanns, kålsoppa. Det visar bara hur fattigt det egentligen var i landet.

Vi hittade hotellet, en Orbis-anläggning. De andra fick också rum där och det var inte dyrt heller. Mat fick man i restaurangen, denna gång något bättre och skattefritt kunde man handla som turist i Orbis butiken.

Övrig hände det inte så värst mycket mera på den resan, vi åkte samma väg tillbaka på den tråkiga båten till Stockholm. Enda positiva efter detta besvärliga FIM-rally var, att SVEMO i efterskott betalade min anmälningsavgift, hotellkostnaden och traktamente. De hade fått ny generalsekreterare och enlig honom hade även jag rätt till samma förmåner som även de andra representanterna för SVEMO har. Men detta var bara en engångsföreteelse.

 

Text: Aimo Nietosvuori