Jag sitter här i mitt enkla chateau en vacker vinterdag och skådar ut över den bländande vackra Myskjeslätten med det stora innanhavet Vojen skymtandes mellan de stora och ståtliga furorna. Tanken slår mig att detta är minsann ett paradis på jorden, ett ställe för både gudar och hjältar, detta i sin tur får mej att komma att tänka på gamla Skinfaxe och historien om när jag bestämde mej för att skaffa en riktig motorcykel.
I början av min mc-karriär så var det så att jag flängde runt och stank tvåtaktsolja på en gammal militärhoj - Monark Java, som jag hade fått av min morbror som hade införskaffat sagda hoj i något svagt ögonblick på överskottslagret i Luleå (jag tror att han blev rätt så glad att bli av med den). Skit samma, jag ferrade i alla fall runt på Javan sommar som vinter ett par säsonger och jag fick faktiskt även åka med kompisarna som hade cyklar som tex Triumph och BMW (det var väl mest för att dom tyckte synd om mej). I vilket fall som helst fick jag åka sist men det berodde väl till största delen på lukten av tvåtaktsoljan (hoppas jag).
Men som i alla mäns liv kommer det en dag när man måste bestämma sig för om man skall fortsätta vara en mus eller om det är dags att resa sig och bli en man. Den dagen infann sig då jag satt och spanade igenom Gula Tidningen och fann en annons som lyste som i eldskrift ”Till salu; Royal Enfield 500 J2”. Nu jäklar blev det bråttom! För att göra en lång historia kort, så organiserades det fram pengar, lastbil samt bärhjälp och sen bar det iväg till Uppsala där min förmodade drömcykel stod och väntade.
Väl framme i stora Uppsala och efter lite letande hittade vi fram till garaget där sagda maskin stod och väntade. Tro mej, det var den mest exklusiva, största och snyggaste motorcykel som jag sett i hela mitt liv! Det vill säga det var vad jag såg… i själva verket stod där en skitrisig ram med en stor enstånka och en jäkla hög med grejer i en stor trälåda. Jag blev tvärkär på fläcken, betalade och åkte hem med järnhögen och stjälpte av den i garaget.
Så var det dags för en ny vinter och en ny renovering igen, det enda som skilde den här renoveringen ifrån den förra (Javan) var den för ändamålet införskaffade Jamähätanken. Idén var den att när det jäklades med skruvandet på Engelsmannen, så spöade man på Japantanken med en yxa och genast så kändes det mycket lättare och roligare att skruva igen.
Annars så hände det väl inte så mycket mer uppseendeväckande saker under den här tiden, det blev krångligare senare när det skulle reg-besiktigas, men det återkommer vi kanske till vid ett senare tillfälle.
Hur som helst efter en lång resa från första skruven till en vrång besiktningsman i Gävle så gled jag äntligen runt på cykeln som nu hade fått namnet Skinfaxe efter Sols häst i de gamla gudasagorna. Gissa om jag njöt där jag dundrade fram på min 500-stånka. Nu hade man rest sig och klivit upp en division här i livet.
Efter en del utflykter till Los och Blomyra och en del andra monumentala orter, (bland annat Kilafors, urknuttens födelseort enligt vissa) så kom jag glad i hågen flanerande en dag på Söderhamns gator. Jag stötte ihop med en kamrat som sa att ”nu ska du följa med till Sundsvall på HD-fest”. Det där blev jag lite tveksam till, ja nog för att jag åkte på en kustad riktigt fet 500-stånka men skulle dom verkligen släppa in mej på en stor och tuff HD-fest? Jojomensan försäkrade sagde kamrat och då blev det så bestämt.
En vacker och solig morron stod jag och min Royal packade och klara för det stora äventyret. Tänka sej… HD-fest i Sundsvall, lilla jag… Det bar iväg med ett stadigt lunk norrut och det hände väl inte så mycket på vägen upp förutom ett par pauser och att vi måste stanna en gång och leta kompisens växelspak. Då tänkte jag ”ja ja nu börjas det igen”. Men så blev det faktiskt inte.
När vi kom till Njurunda så svängde vi av mot Matfors, vi skulle nämligen besöka kompisens föräldrar när vi ändå var i närheten. Det var då jag upptäckte att Royalen började bli lite het och att ett märkligt ljud hade börjat uppstå. Vad gör man i ett sådant läge? Jo eftersom man är ungefär lika smart som en gråsparv i vissa lägen så gör man inget annat än att man växlar ner och fortsätter som om det regnade… Väl framme i Matfors var cykeln så varm att det skulle gå att använda den som brödrost. Det var bara att peta in formfranska emellan kylflänsarna på cylindern. Men va tusan, problem är till för att lösas och vad är lämpligast att göra med varma saker, jo man kyler ner dom. Sagt och gjort fram med en trädgårdsslang och börja kyla ner motorn till normal arbetstemperatur. Planen var ju att vi skulle komma till träffen innan problemet utvecklade sig till något oroväckande problem. Kylningen gick bra och cykeln startade efter tio minuters envist kickande.
Strax satt vi i sadeln igen på väg mot träffen. Tyvärr så fortsatte temperatur att öka och skramlet tilltog i styrka. Efter några kilometer sa det bara pplllllllyyyyppppp och så kom det olja, oljeringar, vevstakslager och smärre andra fragment ur de två fint kromade utblåsen… Hade det varit idag så hade man väl åkt dit enligt någon jäkla paragraf i miljöbalken.
Så där stod man på bondvischan, sydväst om Sundsvall med en till synes oanvändbar Royal. Vad göra? Problem nr 1; motorcykeln… Detta löstes genom att jag fick gömma undan den bakom en sommarstuga med hjälp av en mycket förstående farbror. Problem nr 2; hur i h-vete ska jag komma till träffen? Detta löste sig på det viset att kompisen i sin tur hade en kompis som hör och häpna åkte bil till träffen, vi lyckades få tag på honom och transport ordnades.
Ja ja, väl framkommen på träffen vart det lite tjafs om jag verkligen åkte hoj eller om jag bara försökte smita in på en cool HD-fest. Det ordnade sig med att jag sa att om dom tvivlade på min sanna och ärliga uppsyn så kunde dom ta sig i den berömda dalen och sticka och bärga mitt vrak bakom föregående nämnda sommarstuga.
Festen ja det var en höjdare faktiskt den häftigaste som jag varit med om, det var Sky High som spelade, strippor, fallskärmshoppare, bärs och tung blues. Om någon illasinnad person påstår att jag på grund av den psykiska pressen efter detta äventyr sov över på ett bord i öltältet och att samma osympatiska människa påstår att det finns bevis på detta i ett gammalt nummer av MCM så säger jag bara TRO HONOM INTE.
Kula