Norgeresan

 

På sensommaren1962 ägde den rum, min första Norgeresa. Vi var tre tonåringar från Kilafors som skulle ut på äventyr. Det var Kjell, Sture och jag som hade bestämt oss för en motorcykelresa till Norge

 

Dag ett

Då resdagen infann sig visade det sig att Stures mc, en NV jet-cross var lite krasslig inte alls var ”nå pigg på” att åka till Norge. Då blev det så att han något motvilligt fick vara passagerare på min BSA 500 cc.

 

Ja då kunde resan börja, med Kjell i täten eftersom han åkte på en Husqvarna Silverpil och fick vara den som bestämde farten. Färden gick längs slingrande dåliga grusvägar genom Bollnäs,Alfta,Edsbyn och Voxnadalen.

 

På eftermiddagen när vi kom till Furudal såg jag plötsligt hur Kjells cykel började slingra sig hit och dit på vägbanan. – Jaha då var det punktering då... Som tur var kom vi ända fram till macken så vi kunde köpa solution och få tillgång till luft. Det tog en bra stund att laga ”punkan” eftersom det kanske var första gången för oss alla.

 

När vi efter många svavelosande eder och klämda fingrar klädde på oss för att resa vidare så märkte jag att det var punktering även på min cykel. Då var det bara att göra om samma procedur igen. Den här gången tog det ännu längre tid efter som jag hade större cykel med grövre däck. När det äntligen var klart att åka igen hade det blivit så sent att vi bestämde oss för att tälta i Furudal

 

Dag två

Vaknade av att tältet var stekhett så vi kravlade oss ut och tittade på bakhjulen. Till vår glädje så var det fortfarande luft i. Då var det bara att fortsätta resan. Vi tyckte att vi kom i väg i ”skaple ti” men jag skulle tro att det var ganska långt in på dagen, som det lätt blir i den åldern.

 

Men vi kom iväg i alla fall. Jag minns att när vi passerade Skattungbyn och såg dalen och bergen på andra sidan, då tänkte jag att nu är vi nog snart framme.

 

När vi kom fram till Orsa började plötsligt BSA: n gå på en cylinder. Jaha vad gör jag nu? Skruvade ur stiftet - ingen gnista. Provade det andra stiftet - ingen gnista. Drog ur tändkabeln vid magneten och där hängde det en liten fjäder. "Hmmm, ska det va så här?", funderade jag. Kollade kabeln till den andra ”friska” sidan och där var det en liten kolstav fäst vid den lilla fjädern.

"Oj, en så´n blir det väl omöjligt att få tag på i dom här trakterna", var min första tanke. Då kom jag att tänka på att när man som barn ville se hur saker såg ut inuti, hade jag en gång demonterat ett ficklampsbatteri och där hittat en kolstav. Jag letade igenom mesen som Sture hade på ryggen, för jag visste att där fanns en ficklampa.

Mycket riktigt, och i batteriet fanns en kolstav som var av exakt rätt tjocklek. Efter anpassning av längden var det bara att montera och starta igen. Men som tur var kollade jag i oljetanken innan vi fortsatte. Där fattades drygt en liter - jag hade haft fullt i Kilafors. (c.a 18 mil)

När vi så småningom passerade gränsen vid Flermoen var det spännande, ty då skulle vi åka på höger sida av vägen. Vid gränsövergången syntes det inte till vare sig människor eller hus. Det var bara en oansenlig skylt som talade om att vi var i Norge och att där är det högertrafik. Vi åkte nog flera kilometer innan vi mötte första bilen. Den kvällen tältade vi i Østby, en liten ort en par mil in på norska sidan. Det hade tagit oss två dagar att komma till Norge, till ungefär samma ställe som man i dag stannar för att äta lunch första dagen.

Dag tre
Jag minns att jag gruvade mej. Jag hade sett på kartan att vi skulle passera genom en stad, Elverum. Högertrafik och stadsmiljö - hemska tanke! Men där fanns bara en större korsning och trafiken var minimal så det gick bra. Sedan ”flöt det på” förbi Hamar och därefter till Lillehammer där vi slog läger för natten. Där fick jag för mej att byta tändstift - vilket förstås inte behövdes.

Men i alla fall, jag hittade en affär där det verkade finnas sådana. Jag kom in och sa att jag skulle ha tändstift som passande till en BSA.” Jeg skall se på lageret” sa expediten och försvann. Han var borta bra länge. Jag funderade varför då jag såg att dom hade massor med tändstift på hyllorna bakom disken. Men så kom han tillbaka och beklagade sig över att dom inte hade några stift till min cykel.

"Men det finns ju massor där på hyllorna", sa jag. ”Unnskyld, jeg syntes dere trengte tennstift jeg” sa han. Då visade det sig att tändstift är brytarspetsar på norska och att tändstift heter tennplugg.

Dag fyra
Fortfarande fint väder. Färden fortsatte genom den vackra norska naturen. Vi hade bestämt oss för att åka över Dovrefjäll. Kjell hade hört talas om (eller läst) att det skulle vara en storslagen natur där. Det var det verkligen, fast vägen var förstås en usel grusväg med ”pottor”, gupp och rullgrus i kurvorna, så det gällde att hålla tungan rätt i mun.

På kvällen slog vi läger intill en skogsbacke. Vi höll på med matbestyren vid spritköket när det plötsligt började mullra kraftigt långt borta i fjärran. Det blev kraftigare och kraftigare. Vi stod beredda och tittade upp i skyn för att få syn på flygplanet då det dök upp. Plötsligt skrek Sture ”Titta va lågt”! och pekade med smörkniven in i tallskogen. Och där kom ett diesellok med tillhörande tågset framrusande.

Dag fem
Vi passerade genom Trondheim. Vilket inferno jag tyckte att det var! Jag som knappt hade varit till centrala Bollnäs på egen hand. Jag minns att jag var livrädd för "trikken" (spårvagnarna) som jag tyckte gick kors och tvärs på dom gamla kullerstensgatorna.

Nåväl, allt gick bra och färden fortsatte norrut till dess vi kom till Hell, ett ställe som är populärt bland engelsktalande turister. Där brukar dom posera och låta sig fotograferas framför ortsnamnsskylten. Vi slog läger i närheten av vattnet och medan vi höll på med tältresningen kom det en gubbe och pratade om nå´t ”nordanvär” som skulle komma. Men vi fattade inte riktigt vad han menade, trodde väl bara att det var väderomslag att vänta.

Senare på kvällen gick vi in till samhället för att ta del av nöjeslivet i form av ett kafébesök. Spelade lite Nora Brokstet och Alf Prøysen på jukeboxen. Men när vi kom tillbaka till tältet blev vi varse vad gubben velat tala om för oss. Då var nämligen vattnet alldeles invid tältet, så det blev brått att dra upp pinnarna och dra iväg hela rasket på betryggande avstånd. Under tiden som vi hade varit i byn hade ett ungt par tältat intill vårt tält. Nu hörde vi att dom höll på med sina ”kvällsbestyr” så lät vi dom hållas men när vattnet kom fram, och in i deras tält så hördes ett ”gallskrik” och dom kom utrusande i bara mässingen. Vad vi inte visste var att det är ebb och flod där i Norge.

Dag sex
Kommer inte ihåg nå´t speciellt annat än att vi passerade gränsen och kom fram till södra sidan av Storsjön i Jämtland när det var dags att övernatta. Möjligen var det i en ort som heter Hallen.

Dag sju
Den dagen bestämde vi oss för att åka ända hem trots att vi fortfarande var så otroligt långt hemifrån. Vår hemlängtan drev oss vidare mil efter mil. Jag minns att jag hörde Sture sitta där bak och sjunga Ernst Rolf-kupletter. Dagen gick, och när vi kom till Färila var det redan mörkt. Eftersom jag körde en engelsk motorcykel med Lucas elsystem hade jag förstås inget lyse. ( Lucas var ju mannen som uppfann mörkret.) Men en så´n bagatell hindrade inte oss från att åka vidare. Kjell hade ju lite ”ledljus” på sin Husqvarna.

Och hem kom vi. ”Blodad tand” fick vi. Jag har varit till Norge varje år sedan dess,ibland fler än en gång samma år.
Leif Engkvist