Reseberättelse

2020-07-26
Den här historien handlar om en dag då jag gjorde min första resa genom Norge. Jag hade fått rutten av min sambo som gjort resan tre år tidigare. Hon hade hakat på Touringbutikens reseerbjudande “Jakten på Bergatrollet” som leddes av Elving Solli, en gammal touringräv som förmodligen vet vart varenda väg i världen leder. Hela resan gick jättebra och jag trivdes som fisken i vattnet. Ända fram till den där dagen som skulle bli den mest surrealistiska dag jag varit med om.

 


Lördag 2002-07-20

C'est la vie

Jag kom iväg vid 10-snåret den femte dagen som skulle visa sig vara en riktig otursdag.

Första målet för dagen var Trollväggen, en enorm lodrät klippa som enligt vad jag hört är helt sanslös. På vägen passerar jag några underbara forsar och jag stannar till i Björli för att ta lite bilder.

Forsarna tillhör Raumaälven eller Lagen, jag vet inte så noga. Den verkar byta namn just i dessa trakter enligt min karta. Jag åker vidare och skyndar mig lite för att ta igen det jag missade dagen innan på grund av skyfallet, föga anar jag att jag ska bli rejält sinkad.

"nor_pics/norge40s.jpg"

Det lilla som syntes av Trollväggen den dagen

Vid Trollväggen infinner sig oturstillfälle nr: 1. DIMMA!!!! Jag ser bara några meter av Europas högsta lodräta klippvägg. Det var i alla fall vad som stod på informationstavlan. Allt som går att se är själva foten vid väggen. Typiskt. Jag köper ett vykort på stället och tar några bilder på dimman. Bergen runt i kring är dock storslagna, det lilla man kan se vill säga, och stupar brant. Trots de branta väggarna så lyckas det ändå växa träd på dem.

Jag får nöja mig med att läsa på informationstavlan att väggen är hela 1800 meter hög, varav 1000 meter är helt lodrät. Naturligtvis ska någon klättra upp för detta och det gjordes första gången av Arne Randers Heen och Ralph Höibakk.

1965 lyckades ett norsk/engelskt team att bestiga den lodräta delen av klippan, något man fram tills nu betraktat som omöjligt. De tidigare bestigningarna hade alla gått via de flackare partierna av klippan. Det tog dem allt som allt 14 dagar att nå toppen på klippan den lodräta vägen.

Det räcker inte med att klättra upp för klippan, någon måste ju ta steget och hoppa ner från den. Första gången det sker är 1980 då Jorma Öster gjorde det första fallskärmshoppet från toppen, och därefter gjordes ca 150 hopp innan all hoppning förbjöds 1986 efter ett flertal svåra olyckor.

Jag åker vidare på väg 63 mot Trollstigen och njuter av vägen dit, och vid foten av serpentinvägen stannar jag till och fotar lite. Stigforsen gör ett maffigt intryck. Jag åker vidare och börjar min uppstigning lugnt och stilla. Hondan känns tung och otymplig i 180 graders kurvorna, och mitt i en tvär och brant vänster kurva bromsar bilen framför mig och jag blir tvungen att göra det samma och mitt i kurvan måste jag växla ned.

Jag får naturligtvis i neutralen, och tappar styrfart i det kraftiga uppförslutet och vinglar till. Framdäcket kommer för nära kanten av vägbanan och halkar ner i den djupa fåra som bildats av rinnande vatten vid sidan av asfalten. Otur nr: 2 är ett faktum. Jag lyckas trots allt behålla balansen, men nu är goda råd dyra. Jag tittar upp och ser en stor turistbuss på väg ner, den skär kurvorna kraftigt för att ta sig runt de skarpa kurvorna. Jag måste härifrån NU, men hur kommer jag loss??? Jag får i 1:an och ger gas men spinner bara loss i mina försök att ta mig upp från fåran. Det lutar för brant uppför för att kunna starta från stillastående med detta tunga ekipaget.

Jag rullar bak en bit där det inte är så brant, och ger gas. Jag får fäste och rör mig framåt, och tar asfaltskanten aggressivt, bära eller brista. Går inte det här bra, är det adjöss. Jag tar mig upp för kanten helt odramatiskt och är sedan på väg igen. 

Vis av detta håller jag ett längre avstånd till bilarna framför mig, de är inte att lita på. (Duh, precis som jag inte visste det innan.) De stannar av någon anledning mitt i kurvorna och jag behöver den lilla fart jag har. När jag lugnat mig ett par hekto och ederna om bilisten och hans familj in till tredje led har ebbat ut, ser jag hur fantastiskt vackert det är. Jag stannar till ett par gånger på väg upp och tar en massa bilder.

SRC="nor_pics/norge37s.jpg

Raumaälven invid Björli

Väl uppe på krönet, så går jag på exkursion och beundrar utsikten. Överallt har folk byggt små stenrösen på mest besynnerliga och otillgängliga ställen. Människan har av någon outgrundlig anledning, en stark inre drift att stapla sten på hög, något som tydligen inte ändrats sedan stenåldern.

Vägen går nu över ett kargt landskap, och jag inser att jag kommit över trädgränsen och de låga molnen lägger en slöja av dis runt allting här uppe. Det är helt enkelt sagolikt med det karga landskapet och de isiga vattendragen. Vattnet är glasklart, och tonar i den karaktäristiska isande ljusgrön/blåa färg  som får det att se så kallt ut.

Nedfarten är en lugn resa i svepande kurvor och värmen stiger allt mer ju längre ner jag kommer. Överallt säljer man jordgubbar och doften av mogna bär fyller luften. Detta måste vara jordgubbarnas Mecka, överallt odlas det. Synd att jag inte kan ta med mig några, men de skulle bara bli sylt av dem.

Jag stannar till i Vallsta och firar 2000 mil på mätaren med en ost och skinksallad med vatten för 55.00 nok. Dyrt men det är det billigaste de har, och jag är hungrig.

"nor_pics/norge53s.jpg"

Ett av alla hundratals små stenrösen vid Trollstigens krön.


En busslast med amerikanare har ockuperat hela restaurangen och tittar misstänksamt på mig som om hela Hells Angels stormat in, så jag sätter mig ute i trädgården och får genast sällskap av den svarta huskatten och dess 2 månader gamla unge. En lekfull liten krabat som inte lämnar sin mor mycket ro. Hon söker skydd under stolen där jag hängt min jacka.

Jag ger mig iväg igen och njuter av scenarierna, mätt och belåten. Förmodligen är jag lite däst av maten, för jag kör förbi färjan till Eidsdal, något som kommer att kosta mig dyrt. Efter ett par tunnlar reagerar jag på att vägnumret ändrats, och jag inser att jag har kört fel någonstans.

Jag letar efter någonstans att vända, men hittar inga vettiga platser då vägen är smal och kurvorna skymda. Efter ett par kilometer dyker en grusplan upp till höger, och jag svänger av och upp på planen. Kartan visar att jag skall tillbaka, och jag börjar ge gas för att ge mig av.

Plötsligt försvinner hojen under mig och jag slungas iväg åt höger och landar i gruset efter en mindre luftfärd. Jag landade illa och slog hårt i min axel. Otur nr: 3. Jag har gjort min premiär vurpa, den första på 14 år, och det kunde inte skett på ett värre ställe. Nedförslut och rullgrus, vackert. Det i kombination med vikten på hojen, fick framdäcket att ge upp och tappa greppet. Naturligtvis lade den sig på fel sida, handtaget till centralstödet är på andra sidan som ligger uppåt. Bara att plocka bort all packning och försöka hiva upp hojen igen. Något jag inte lyckas med, då min axel värker svårt efter den bryska landningen. Jag måste ha stukat den illa i fallet.

Medan jag står där och funderar på hur jag ska få upp hojen igen med bara en fungerande arm, svänger plötsligt en campingbil in på planen. Ut störtar en italienare, och frågar på bruten engelsk-tysk-italienska om jag behöver hjälp. Självklart vill jag ha det och vi lyckas med gemensamma krafter att välta upp hojen igen. Jag hade nog inte klarat det själv med tanke på läget och min axel.

När vi väl fått upp hojen och testat att den går, frågan han om jag vill ha kaffe och jag tackar ja, och ägnar en tanke till det "sehr blaschkiga" kaffet jag fick av det tyska paret i campingbilen för ett par dagar sedan. Kvinnan går in i bilen och mannen och jag samtalar om de förträffliga Giviväskorna som jag åter monterar på Hondan. Han säger att han kommer från trakten där de tillverkas, och han själv kör hoj hemma i Italien.

Efter litet tag kommer hans fru ut med ett par koppar Espresso vilket förvånar mig lite. Italienaren, som lagt märke till min något förvånade min, himlar med ögonen och svär ve och förbannelse över det tunna tyska kaffet och menar på att man måste ta med sig eget på resan om man ska få något vettig att dricka överhuvudtaget. Jag ler igenkännande, och tänker att det kan jag ju skriva under på. De är mycket trevliga och trots att de bara pratar italienska, blandat med lite engelska och tyska ord, så gör vi oss förstådda.

Efter att ha skiljts åt undersöker jag skadorna och inser att detta blir dyrt att laga. Kåpan är spräckt på ett par ställen och ordentligt repad samt att diverse enklare plastdetaljer repats. Kåpan är det som stör mig mest eftersom den är lackad syns skadorna så tydligt.


C'est la vie, hade italienaren sagt och slagit ut med armarna, och det var bara att hålla med. Själv kom jag undan med en stukad axel, ömma muskler, blåmärken och ett tilltufsat ego. Kroppen läker gratis men det gör dock inte hojen.

Jag inser att jag inte kan vända här, underlagets lutning och beskaffenhet gör det omöjligt att köra ut på vägen åt det håll jag vill, och med min marksyning i färskt minne fortsätter jag i min tidigare färdriktning då lutningen på grusvägen är mycket mindre åt det hållet. Jag får försöka vända längre fram. Efter ett par kilometer lyckas jag vända säkert och kör tillbaka till färjan. Medan vi korsar fjorden passar jag på att dokumentera skadorna på motorcykeln med kameran. Helt i onödan skulle det visa sig.

Nedfarten till Geiranger är lika krokig och full av serpentiner som Trollstigen, men där slutar också alla likheter. Istället för kargt bergslandskap och dimma möts man här av lummig grönska och byn strålar som en smaragd i solskenet. Nedfärden blir händelselös, vis av händelsen på Trollstigen håller jag gott avstånd. Dock plågar min högra axel mig svårt, när jag får jobba i kurvorna.  

"nor_pics/norge43s.jpg"

Stigforsen vid Trollstigens.

Utsikten är mycket vacker och det känns som om det går inflation i det ordet, men hur ska man annars beskriva det. En norsk motorcyklist som jag pratade med längs vägen nämnde att polisen i Geiranger har väldiga problem med turister som glömmer att hålla ögonen på vägen och följaktligen kör av densamma i tid och otid. Serpentinvägar är definitivt inte rätta platsen att göra det på. Jag tar en del bilder på både nervägen och uppvägen på andra sidan. Här är vägen inte lika knixig att ta sig upp för, men man får jobba lite ändå.

"nor_pics/norge60s.jpg"

Geirangerfjorden från Örnevingen

Efterhand övergår grönskan mot kargt bergslandskap ju högre upp jag kommer, strax dyker en turkos smältvattensjö upp vid foten av en glaciär. Det är Djupvattnet vid Djupvasshytta.

Jag fortsätter upp för den slingriga Nibbevegen upp till Dalsnibba där jag beundrar den otroliga utsikten över fjällen. Man ser ända bort till Geiranger, och när jag tar fram kameran för att fota upptäcker jag att filmen är slut. Otur nummer 4 i dagordningen.

Medan jag beundrar utsikten och använder telezoomobjektivet som kikare hör jag en röst ifrån den busslast med japaner som irrar runt, och på typiskt japanskt vis kopierar allt de ser på film, utropa "HONDA!", följt av en massa japanskt pladdrande.

Den ivrigt fotande skocken vänder nu sitt intresse och objektiven till den japanska ikon som står mitt ibland dem. Min Honda XL1000 Varadero. Jag känner mig med ens manad att gå dit och visa med min närvaro att ägaren är nära och att pillande ogillas. Med tanke på det urusla stödet och den tunga lasten vill man ju inte att någon få för sig en massa dumheter. Det sista jag behöver idag är en klämd liten japan under 300 kg motorcykel.

 -  500 cc? frågar en ung japansk kvinna blygt.

 -  No, svarar jag på bästa skolengelska, it's 1000 cc and round about a 100 break horse power.

Det går ett litet mummel av förvåning bland japanerna, och jag kommer då ihåg att så stora hojar inte är så vanliga Japan. Utan att det tillverkas mest för export till väst. Medan de synar motorcykeln noga, kommer en liten skinntorr gubbe fram skrynkligare än ett kvarglömt kvitto i fickan, hukar sig och plockar fram sin näsduk, väter den lätt på sin tunga och börjar putsa på reporna på kåpan.

 

 - I had a little accident, mumlar jag ursäktande och kommer på mig själv att skämmas lite över att ha kantstött deras ikon.

 

Jag kör ner från Dalsnibba och passar på att köpa en rulle film vid värdshuset precis vid vägens början. Jag far vidare på väg 63 tills den slutar vid väg 15 där jag viker av åt vänster mot Lom. Jag håller god fart och möter efter ett tag en motorcyklist som tecknar till mig att ta det försiktigt. Kort därefter ser jag den första hastighetskontrollen sedan jag kom till Norge.

Här finns inga EU-direktiv om fluorescerande gula väster, och den gröna uniformen gör att polisen som ligger i diket med laserpistolen är ganska väl kamouflerad och svår att se om man inte vet var de befinner sig. Sickna filurer de är, politien i Norge.

En händelserik, och något surrealistisk, dag avslutas i en stuga på Furly Camping i Nordberg.

"nor_pics/norge64s.jpg"

Djupvattnet vid Djupvasshytta.


<IMG SRC="nor_pics/norge62s.jpg"

Geirangerfjorden. Notera de "enorma" kryssnings fartygen i fjorden.


Epilog


Flera år senare åkte kompisen och jag på en resa till Nordkap där vi färdades genom Finland upp till Nordkap, och sedan söderut genom Norge. En resa på 3 veckor och ca 750 mil. Vi passerade Trollstigen, Geiranger och Dalsnibba. Nu skulle jag ta revansch. Utrustad med Digitalkamera med gott om minne skulle tillgången av  film inte vara ett problem. 


Vid Trollväggen var det klart så bilden borde bli bra. Men någon hade tydligen beställt tömning av turistcentrets septiktank just då så vi avvek hastigt. Det luktade INTE hallon kan jag säga. Trollstigen avverkades  utan problem, samt Geiranger. Vi styrde sedan vår kos mot Dalsnibba och den underbara grus-serpentinen upp till toppen.  På vägen mötte vi faktiskt en gammal Rolls Royce från 30-40 tal vilket förvånade oss.


Väl till tops arrangerade vi våra motorcyklar för sedvanlig fotografering med MC i förgrund och vy som bakgrund. Jag tryckte in startknappen på kameran…………………….Inget händer.

Batteriet var urladdat. Ska det vara så förbenat svårt att ta en bild på det här stället!

Som tur var så var Magnus kamera fulladdad så jag fick mina bilder.