Annonser

 

FIM 2013– en ovanlig resa

2013-års FIM-rallyresa innehöll allt från solsken, champagne, Mona Lisa, blingbling, FIM-fest, nationsparad till översvämning och blixtar och dunder. Ingela Gardemyrs resa blev oförglömlig och redan vid hemkomst började hon längta till nästa års FIM-rally.

Lördagen den 13 juli kom Stefan Persson från Sundsvall susande på sin nya raket och landade i Borlänge, som hade bästa sommarvädret. När Stefan skalat av sig MC-kläderna blev det en sväng till Långsjön för ett dopp som svalkade kroppen till mer normala värden och därefter var det dags för en god middag. Efter maten blev det lite tv-tittande, men inte så länge. Jag hade lite svårt att sova och gick i tanken igenom allt jag packat, men insåg till slut att allt var packat och klart. Jag vaknade mitt i natten av att regnet öste ner och nästa morgon var det strax över +10 grader. Det blev en gul Teletubbiedräkt på för Stefan och regnställ för min del. Sedan drog vi iväg söderut. Surväder, grått och småkallt. Ja jäklar vilken start!!

I Ludvika stod Hans Hillgren och väntade troget, så helt plötsligt var vi tre. Allt flöt på och efter ett stopp för lunch på Rattugglan utanför Mariestad, blev vi fyra, då Anders ”Boan” Bodin dök upp. Efter en massa mil passerade vi skylten Göteborg. Väl där drog vi iväg upp på Ramberget där Niklas ”Mårdis” Mårdbrink väntade på oss för att visa oss en fantastiskt vacker vy över Göteborg. Efter en stund kom även Wenche Strand och så var vi sex. Efter fotografering och prat var det dags att åka till färjan och där stod Håkan Sislegård och väntade, så helt plötsligt var vi sju. Efter ombordkörning och fastsurrande av hojarna, var vi snabbt inne i hytten, ännu snabbare in i duschen och efter en välbehövlig dusch och med rena och fräscha kläder, stod vi snart på däck med solen i nyllet och en efterlängtad kall öl i näven. Efter en smarrig buffé var alla mätta och nöjda och det blev nattinatti ganska tidigt.

På väg mot kontinenten – nu börjar äventyret

Måndagen den 14 juli vaknade vi i Tyskland och väl ute ur färjan i Kiel, strålade solen och värmen slog emot oss. Flera av oss hade aldrig kört på Autobahn förut, så det blev en ny upplevelse. Det flöt på som det skulle och efter en lång dag var vi nere i Gieβen i västra delen av Tyskland. Eftersom inget rum var bokat, fick vi åka runt lite, men till slut hittade vi rum för sju (inte alla i samma rum) på Lieblig Hotel mitt i byn. Inte det billigaste, men säkert det hetaste i stan.

Vi fick en kombinerad sängplats och sauna för hela pengen. Vi tog oss en runda på stan och för att komma över en större väg fick vi åka rulltrappa utomhus, vilket var en ny erfarenhet för oss alla. Till slut hittade vi en mysig liten gränd. Det tog lång tid för min mat att komma, men inget är som väntans tider. När alla, utom Boan käkat klart, kom äntligen min mat. Sedan bar det tillbaka till hotellet/saunan där jag försökte sova, men tji fick jag. Mitt i natten gav jag upp och rotade fram en fläkt ur garderoben. Lika varmt, men ändå lite rörelse i hetluften.

Mitt i värsta Champagnedistriktet

På tisdagen gav vi oss iväg och färden gick via Moseldalen, där Stefans hoj dog när vi stannat för en tankning. Av med all packning och sen började det mekas i stekande sol. Mårdis och Stefan gav sig till slut iväg till en verkstad där de fick tag på ett nytt batteri med tillhörande tysk reservdel bestående av en rejäl hopknölad papperstuss. Efter ett antal timmar så kunde vi fortsätta via Luxemburg till Frankrike och resans mål, Épernay. I Épernay fanns redan Magnus Westerlund och Marianne Wellmér samt Kent ”Målle” Mårdbrink, vilken hade hittat ett bra ställe för oss att campa på.

Alla krånglade sig ur sina svettiga och motsträviga MC-kläder och började att med frenesi, slå upp sina tält, därefter äntligen duscha och byta till lättare klädsel. Efter en ljummen och skön kväll i goda vänners lag och där alla magar fått sitt, orkade ingen inte hålla ögonen öppna och till slut var det dags att krypa in i tältet. Det tog inte lång tid innan John Blund gjort sitt. Efter misstaget med tält i kondomstorlek från förra FIM-rallyt, hade jag i år slagit på stort och köpt ett tält modell herrgård. Jag slapp att slå knut på kroppen och slapp hyra in MC-kläderna hos Målle. Jag somnade som ett välvaggat spädbarn, med massor av space för både mig själv och alla mina grejer.

Massor av blingbling

Onsdagen inledde med en koltrast som sjöng så vackert i trädet ovanför tältet. Oj så skönt jag hade sovit, trots första natten i tält, alla ljud och oljud. Alla var uppe i ottan och tog en tidig frukost bestående av croissanter och baguetter, en liten tetra apelsinjuice, en bunke kaffe och en förpackning nutella samt marmelad. That’s it – ingen ost, ingen skinka, ingen fil eller yoghurt. Vi tog oss till parkeringen där bussarna väntade, som skulle ta oss till Paris. Väl i Paris fick vi se Nôtre Dame, Louvren, Obelisken, Sacre Coeur, Pont Neuf, Moulin Rouge och Montmartre och var uppe i både Eiffeltornet och Triumfbågen. Vi tog en promenad på Champs Elyssée och mina ögon var som pingpongbollar när jag såg trappan till övervåningen i Swarowskibutiken. Där kunde man snacka om blingbling på hög nivå. Bland det häftigaste jag sett.

Vi åkte förbi alla kända modehusen och tog även en sväng på värsta porrgatan där det fanns allt och då snackar vi allt. Vår guide berättade att han kunde lite engelska, men det var en klar överdrift. All information gick i franskans tecken. Tur att man kunde lite sen skoltiden, med betoning på lite. Klockan hade hunnit bli ganska mycket innan vi var tillbaka på campingen och då hade även Niklas Florberg och Mats Olsson anlänt. Vi satt en stund i kvällsmörkret över en öl och ett glas vin, softade och dryftade våra upplevelser under dagen.

Torsdagen kom med sol och vackert väder. Innan målgången hann Marianne, Magnus, Håkan och jag med en kort promenad tur och retur till ytterkanten av city. Efter en baguette- och croissantfrukost var det dags att visa upp våra blågula färger. Alla hade gjort ett gott arbete med att klä upp både sig själv och pyntat sin hoj. Till slut var det läge att samla ihop alla svenskar på samma ställe. Vi tog en runda i city och därefter var det läge för ”Du gamla du fria”. Efter nationalsången fick vi en lunchpåse med lite smått och gott + ett glas rosa champagne. Dagens rundtur på hojen var en varm tillställning. Temperaturen låg på mellan 35 och 40 grader varmt. När vi klarat av målgången och minglat runt, åkte vi tillbaka till campingen och efter en dusch och nya kläder blev man som ny igen. Kvällens band var ett höjdargäng som kunde spela allt. Det var allt från brudar i plymer med blingbling till hårdrocksmusik. Det dansades och snackades över en öl, ett glas vin som var gratis och där det var fri påfyllning eller en pava champagne.

Champagnerus

Fredagen bjöd som de andra dagarna på sol och värme. Efter frukost bar det iväg med buss på champagneutflykt. Vi var till tre olika champagnetillverkare. Hos Sentier du Vigeron var vi ute i odlingarna bland druvor och stockar och hos både de Castellane och Dom Caudron fick vi reda på hur tillverkningen gick till. På varje ställe fick vi provsmaka äkta BRUT Champagne. Namnam det var gott som attan. Alla hade fått en picknickpåse och vi stannade till i en sval och lummig park med en magnifik utsikt över druvodlingarna och vi mumsade i oss av allt som fanns i påsen med god aptit. På kvällen spelade samma gäng som kvällen innan och då var det även prisutdelning till den klubb med flest deltagare från alla närvarande länder och från Sverige tog, Sveriges trevligaste motorcykelklubb, Sundsvall MCC hem priset. En välförtjänt repris från förra året.

På lördagen tog jag och Håkan en promenad in till city och efter en stund gick vi åt skilda håll. Jag handlande lite kläder och fick iväg några vykort till mina nära och kära. På väg tillbaka gick jag in på McDonald’s där det var massor av FIM:are. Lokalen hade AC och många satt och bara njöt av kylan. Tillbaka på campingen var det tajm för nationsparaden. Den tog över tre timmar och många hojar och förare var rejält trötta innan man var tillbaka på campingen. På kvällen var det läge för det sedvanliga bytet av t-shirt och jag hann med en massa olika innan jag nöjd och glad hade en snygg röd tröja från Schweiz och en högoddsare från Italien. Det var en massa olika priser som delades ut den kvällen och årets världsmästare i touring 2013 blev Finland, som snodde världsmästerskapet ifrån Italien.

Oväder

När söndagen grydde hade många redan dragit i gryningen och vårt gäng lyckades packa ihop och komma iväg i relativt god tid. En sista baguette- och croissantfrukost med en bunke kaffe, sedan drog Marianne och Magnus hemåt och Niklas F gjorde likadant. Stefan drog iväg ensam på en sväng till England. Vi andra styrde kosan till Atlantkusten och Le Mont Saint Michel. Där hade vi bokat rum på Auberge de la Baie. Vi hann komma in i det sköna AC-kylda rummet, duscha och byta kläder och gå ner och käka middag innan värsta ovädret kom. Jisses så det regnade, åskade, blixtrade och stormade.

Just som vi hade fått in desserten kom en ur personalen och bad oss flytta in hojarna i garagen och då hade det gått från ett jäkla oväder till ett sju jäkla oväder. Grenar grova som kvinnolår bröts av och virvlade runt i blåsten. Några av oss gick ut när det var som värst och flyttade hojarna och när vi kom in igen såg vi ut som dränkta katter. Restaurangpersonalen som stod inne och väntade på oss, fnissade när vi kom tillbaka, men var snälla nog att dela ut handdukar för att vi skulle torka av oss det värsta och sedan var det bara att fortsätta käka som om inget hänt. Alla tänkte nog som jag, att det var inte helt fel med ett hotellrum den natten.

On the road again

På måndagen hade ovädret bedarrat och vi åkte vidare för att ta en sväng ut till ön Le Mont Saint Michel. Dit ut fick man inte köra, så vi parkerade hojarna på en jätteparkering, bytte om på plats och åkte dit med buss. Det var en både märklig och mäktig ö med smala gränder, tinningar och torn. Turistkommersen var intensiv och förtog lite av upplevelsen, men samtidigt var det mycket att se på. Tyvärr var köerna för långa för att komma in och se längst uppe på toppen. Men vi var inte ledsna för det. Vi åkte bussen tillbaka och drog iväg längs kusten till Normandie och klippudden Pointe du Hoc, där den amerikanska landstigningen skedde under andra världskriget. Det fanns mycket att se och man slogs av historiens vingslag. Vi köpte en sallad och dryck och vi hittade ett bra ställe nere i hamnen vid Atlantkusten där vi intog dagens lunch. Sedan bar det iväg till Omaha Beach. Ett vackert ställe med anor från landstigningen och dagen D. Himlen började bli oroväckande mörk och alla ville komma iväg.

Efter ett antal mil blev det tvärnit. Det visade sig att polisen var ute och såg till att alla kom vidare över vägen som var översvämmad. Vi hamnade i ett rejält regnande och vi träffade på fler poliser som övervakade att vi kom vidare vid andra översvämmade vägar. Målle hade åkt i förväg för att reka ett hotell och när vi kom fram till Caen var hotellet redan bokat och klart. Strax innan vi kom fram lyckades Wenche klota i en tvär kurva. Först kom hojen, sen packväskan och sist kom Wenche. Som väl var gick det bra och det enda som hände var att fästet till packväskan gick sönder. Väskan surrades fast och sen var det bara att köra vidare. Efter en gemensam middag som Wenche bjöd på, kunde vi alla gå och sussa i våra varma rum. Det kändes som om vi var tillbaka i Gieβen igen temperaturmässigt.

Ett nytt land igen

På tisdagen åkte Wenche och Mårdis till en BMW-verkstad eftersom Wenches hoj slukade massor av olja. Lyckligtvis var det bara en packning till locket på oljepåfyllningen som behövde bytas. Vi andra drog iväg mot Belgien och Brugge. Mats avvek från gänget och lämnade oss i Caen och drog ensam norrut för hemfärd. Vi var ett gäng på fem som drog iväg upp mot Belgien. Bron i Le Havre, över floden Seine, var en imponerande syn. Vid en av vägtullarna kom Wenche och Mårdis ikapp och så var vi sju igen.

Vi åkte till hotellet som vi hade som tänkt oss, men där var det fullt. Men personalen var hjälpsam och vips hade vi bokat Hotel Portinari som låg mitt i smeten. Vi parkerade i garaget som låg under torget mitt emot hotellet. Där hade vi beslutat att bo kvar i två nätter. Rummen var helt underbara med ljuvlig AC-kylning. Vi fick ett tips om en bra restaurang ett stenkast bort. Vi åt och drack på t’Putje, som visade sig vara en riktig höjdarrestaurang, både när det gällde mat, dryck och service.

En helt körfri dag

Efter frukost på onsdag morgon bar det iväg ut i ett soligt och varmt Brugge för att se på alla vackra byggnader, lyssna på gatumusikanter, se alla vackra broderiarbeten, äta choklad och äta och dricka gott. Några tog en Kwaköl som serverades i ett långsmalt glas med rund botten och som satt i en träställning, andra svalkade sig med en ordinär bira.

Efter lunchen splittrade vi på oss och jag handlade några helt fantastiskt vackra dukar. Jag hittade en butik fullspikad med julattiraljer och ett rum med bara gökur. Det var julgranar, girlanger, änglar, glitter och en otrolig massa blingbling för julen. Kändes lite sisådär med julgranar och tomtar när solen stekte utanför och temperaturen låg mellan 35 och 40 plus. Men det var mycket att se på. När jag kom tillbaka till hotellet kom en slokörad Målle, som varit hos polisen och anmält att plånboken blivit stulen. Vi träffade två svenskar som var med i en biltävling och de representerade Team Krokofant. Det var en tävling som ingen av oss andra någonsin hört talas om, men trevliga var de och kul verkade tävlingen vara. Under dagen kom Stefan tillbaka igen efter Englandsresan, så var vi åtta igen. På kvällskvisten när solen gått ned och magen började knorra, sökte vi oss tillbaka till torget där vi hade käkat lunch. Vi varierade oss och tog en annan restaurang och när middagen intagits och var alla nöjda och mätta, tog vi en stilla promenad tillbaka till hotellet.

Under havsnivån

Torsdagen började med en tidig frukost och sedan drog vi från Brugge innan solen började steka. Vi åkte norrut och in i Holland. Där hade molnen börjat hopa sig på himlen men vi tog beslutet ändå att ta den långa handgjorda, tre mil långa landremsan, längt ut i kustbandet. Enligt GPS:en åkte vi under havsytan. Vi åkte över floden Elbe med en färja som tog en bra stund och där hann vi vila våra rumpor ett tag. Vi lyckades undvika regnet och Boan hade lyckats, kvällen innan, att boka Hotel och Restaurant Langewold i Roden. Strax innan vi kom dit hade vi regnet över oss. Personalen på hotellet var suveräna och vi fick ett bord för åtta trots att det redan var fullbokat. Boan och Stefan fick ett lyxrum eftersom det hade blivit felbokat och inte blev de ledsna för det. Gardinerna styrdes med en remote control och det fanns både badkar och duschhörna samt en extra separat toa. Värsta lyxlirarna.

Fredagsmorgonen bjöd på blöta hojar, men solen var på ett strålande humör. Vi kom iväg tidigt och vi anlände till Kiel i god tid innan färjan skulle ta oss tillbaka till Göteborg och Sverige. Vi gjorde ett besök på Louis där vi shoppade loss, stuvade om packningen, gjorde rent visiren och därefter drog vi ner till hamnen och Schwedenkai. Vi fick köra ombord ganska omgående och efter en dusch och halvrena, i bästa fall rena, kläder var vi redo för en sista natt med gänget. Vi uteslöt buffén för en grillad korv och hamburgare med potatissallad ute i det varma, vackra vädret på soldäck. Jag tog en lott för 2,50 Euro, pengar som jag hade kvar i plånboken och till min förvåning vann en flaska gott rött vin. När jag öppnade dörren till hytten höll jag på att trilla baklänges. Vi var två som hade svettiga MC-kläder, så det luktade varken skogsbär eller hallon i hytten direkt, å huga då. Det var nästan så att näshåren krullade ihop sig och skrumpnade bort. Ingen trevlig luktupplevelse direkt.

Tillbaka i Sverige igen

När vi anlände till Göteborg på lördag morgon möttes vi av ett gråblått, med en svart touch, regnigt Sverige. När vi kom ut ur färjan vräkte regnet ner och vägen ut från terminalen var översvämmad. Vi blev tvingade att fuskade lite med körregler och körde via en gång- och cykelväg, genom översvämningen och vidare i ett skyfall över Götaälvbron. Det hade nog varit trevligt om solen hade lyst över oss när det var premiärtur över bron. Stefan, Hans och jag fortsatte norrut och vi stannade i Lerum på en mack, där det var på med Teletubbiedräkten igen för Stefan.

Vi åkte en massa mil innan regnet gav med sig och när det väl slutade blev det behagligt igen, även om handskarna var som två blötdjur. Resan hem gick fort och i Borlänge lyste solen och det var skönt att kliva av hojen, gå in och ta sig en dusch och byta om till osvettiga kläder som luktade nytvättat.

I backspegeln

Så här i backspegeln kan man klart konstatera att alla som säger att man inte kan åka fler än tre, max fyra, på en långkörning, kan tänka om. Vi var ett kanongäng som hade disciplin och respekterade varandra, vilket jag tror var framgångsfaktorn och gjorde att det gick så bra som det gjorde. Jag har gjort en resa som varit full av synintryck, upplevelser, trevliga möten, underbara människor och en fantastisk vänskap. Ett stort tack till er alla som gjort resan till något av det bästa jag upplevt.

Nu sitter jag här och funderar på vad jag ska ta med mig till 2014 års FIM-Rally som går av stapeln i Tammerfors i Finland. Men jag hoppas att de jag saknade i år, kommer med på nästa resa.

Text och foto: Ingela Gardemyr