Annonser

 

1976 Neptun

Årets FIM-rally var den längst avlägsen för mig hittills. Neptun ligger vid Svarta havet i Rumänien. Dessutom ännu en öststat, det verkade inte roligt alls. Men har man gett sig i leken, så får man leken tåla.

Det hade varit hård tid för mig på många sätt. Jag hade skilt mig hösten 1975 och nu skulle jag flytta till Skåne. Sälja allt överflödigt, radhuset och allt. Det skulle bli stor ändring i mitt liv.

Flyttlasset kom midsommarafton till Gantofta. Jag flyttade in det jag hann, resten blev kvar i garaget tills vidare. Jag hade bestämt med Lodesten att åka tillsammans med honom genom dessa östliga stater. Så han kom hem till mig dagen efter midsommar, för det var tid att ge sig i väg. Vi hade kalkylerat att det skulle ta omkring 5 dagar dit, så det var rätt långt.

Lodesten hade rätt stor packning på sin ”Gold Wing”. Jag hade bara mina engelska ”Graven” packfickor på min Laverda. Vi turades om att köra först och det gick bra genom Tyskland. Vi stannade vid Passau för första natten, det blev långt den första dagen men inte första gången. Vi stannade i Österrike andra natten innan vi kom till Ungern.

Omständligt i tullen där och det värsta var ju att man inte kunde få köra mer än 60 km/h med motorcyklar på ungerska vägar. Vägarna var ju inte så bra på alla ställen, men även utanför Budapest på motorvägen där var det samma löjliga låga hastighet. Östtyska pappbilar Drabant fick köra fortare än vi, det hela kändes verkligen löjligt.

Strax utanför Budapest träffade vi i ett kafé en bekant från Västerås, Vandalen. Vad han egentligen heter, det minns jag inte, för jag har aldrig hört annat än hans smeknamn. Han skulle hjälpa oss att ta oss genom Budapest, för staden är rätt stor, byggd i gammal stil. Och vi följde snällt honom.

Men efter ett tag blev jag misstänksam och stannade för att kontrollera i kartan. Och mina misstankar besannades. Vi var på väg tillbaka, fastän på en annan väg. Så fick han i stället följa oss och vi hittade ut ur staden. Men innan dess stannade vi ett tag vid Donau staranden för att fotografera.

Ute på landsbygden såg det stundvis ut som i Finland. Det var bara för platt. Men husen var omålade gråa och på nästan varje gård fanns det brunn med en gammaldags hävarm. Sådana var vanliga även i Finland förr. Språket är också besläktat med finska, men jag kan ändå inte förstå dem, inte ett enda ord.

Vi passerade hela Ungern och kom till Rumäniska gränsen. Tullformaliteter gick ovanligt lätt och inte behövde vi heller växla pengar, så som alla andra turisterna måste göra. Dessutom upplystes vi att vi kunde växla tillbaka alla de pengarna vi inte använde, då vi åkte ur landet.

Det började bli kväll och vi stannade i första staden, Cluj, och hittade även hotell nästan i centrum. Våra motorcyklar hade hundratals beundrare, sådana fanns tydligen inte i Rumänien alls. Vi var rädda att hojarna inte skulle få vara i fred, men hotellet hade inget garage. Vi fick dock ställa motorcyklarna alldeles vid ingången, på så sättet hade personalen viss översikt över dem.

Därefter gick vi för att äta och se litet runt om oss. Ingen av oss hade tidigare varit i detta avlägsna land, nästan stängt land för andra än för öststater. Visiten var dock allt för kort för att bilda någon uppfattning om landet. När vi kom tillbaka till hotellet var där även tre andra svenska motorcyklar. Något senare träffade vi killarna, en verklig upplevelse.

Tre unga killar med minimal packning, bara ett knyte på tanken. Hojarna var riktiga racinghojar med en tunn planka som sadel. Killarna hade någonstans hört talas om FIM-rallyt och nu skulle de dit. De hade inte anmält sig, men om sådant visste de inget om. Direkt efter det skulle de tillbaka ”Le Mans” tävlingarna och vidare sedan till Isle of Man. Hur de skulle hinna, det kunde vi inte förstå. Och de hade ingen karta med avstånd heller, bara en fickalmanacka, och i den fanns det en viss avståndstabell. De trodde inte heller att det var så långt, deras första tur i Europa.

(Ett par år senare var minst en av dem på FIM-rallyt 2-3 år i rad)

Vi hade på kvällen studerat karta och Stefan ville att vi skulle över de transsylvanska alperna för att komma till Draculas slott. Vi hade även pratat med några som hjälpligt kunde förklara att det visst att komma över bergen från norr, kanske med motorcykel, men inte med bil. Säkert var det inte heller. Vi beslöt att ändå försöka.

Det var min tur att köra först. Detta var huvudväg mot Bukarest, men gammal och dålig. Farlig på sina ställen med alla sina potthål. Det gällde till att ögonen på vägen hela tiden. Så jag missade den vägkorsningen där jag skulle till vänster. Efter en lång sträcka kom Stefan fatt mig och påpekade att vi skulle ha svängt där. Men jag ville inte vända och köra tillbaka, Draculas slott fick vara för min del.

Vi fortsatte vidare och kom till en kurort, där vi stannade och hittade motell. Nu var Stefan så pass irriterad av min miss att han ville ha eget rum denna gång. Vi hade ju tidigare kunnat dela rum, men inte i dag. Vad han gjorde, ägnade sig att putsa först sin mc och sedan sina skinnkläder, en procedur som han genomgick varje kväll.

Jag gick till restaurangen för att äta och efter en stund kom även Stefan. Han hade på kartan hittat en väg just från den lilla staden över bergen, för att från väster komma till Draculas slott. Så nu var han åter nöjd.

Nästa dag skulle han ju köra först och han hittade just den vägen vi skulle ta. Den var asfalterad bara ett par km och sedan var det bara grusväg. Vägen blev smalare och hade massor av stenar. Stenar blev större och vägen smalare. Till slut var det bara kärrhjulsspår, men vi körde vidare. Över bäckar där det inte fanns broar och jag började bli tveksam. På ett ställe när vi skulle över en bäck, plattade Stefan sin ljuddämpare mot stenar och höll på och välta. Men han bara fortsatte och jag efter. På sina ställen var vägen löst sand och där halva vägen var bortspolad av vårfloden. Det dammade förfärligt och jag blev långt efter, bara för att jag skulle kunna se.

På ett ställe när jag skulle över en bäck till, fastnade mitt framhjul mellan två stenar och jag kunde inte få den loss. Motorcykeln blev stående där och Stefan, han försvann i dammolnet. Jag gick till fots efter honom och efter så där 300 m stod han där på en skogsglänta. Där tog vägen slut. Där fanns bara några skogsarbetare som säkerligen undrade vad vi egentligen gjorde där i skogen.

Vi fick åka tillbaka hela den långa och besvärliga vägen. Efter 4 timmar var vi tillbaka i byn, där vi startade vårt äventyr. Vi var helt grå av damm och motorcyklarna likaså. Något snopna fortsatte vi vägen vidare, men stannade på ett ställe vid vägkanten tvätta av oss en del av dammet på oss själva. Det fanns på många ställen vid vägarna små vattenhål med rinnande vatten.

Vi hade kunnat ta en annan väg söderifrån till Draculas slott, men nu hade även Stefan förlorat intresset för det. Vi fortsatte mot Bukarest. Landet är mycket vackert på många ställen. Stora enorma sädesfält där man än skördade med mannakraft, med lie. Fantastiskt att se, men att landet även hade en och annan skördetröska, det fick vi uppleva senare.

Det finns en bit motorväg runt om Bukarest och vi kom till slut till den. Vi gjorde en paus i ett kafé vid motorvägen och där träffade vi en svensktalande tjej. Hon ville att vi skulle komma och hälsa på hos henne i Bukarest, vi fick hennes adress. Men vad hon egentligen var, det kunde vi inte ens gissa, men hon körde i alla fall diplomatskyltad bil.

Motorcyklar fick inte köra på motorväg i Rumänien, men det brydde vi oss inte om, eftersom skördetröskorna fick köra där. Man fick inte heller köra genom Bukarest med motorcyklar, man skulle använda transitvägar för långtradare. Men vi körde in i staden. Där var trafiken bökigt och inga skyltar att läsa så man kunde få fingervisning åt vilket håll vi skulle köra för att komma till Svarta havet. Men vi hittade till slut och fortsatte mot kusten. Vi hade inte så långt kvar, men vi skulle ändå inte vara framme förrän nästa dag, så vi stannade på första bästa motell vi hittade vid vägen.

Det blev ”Malu motell”, ganska så nybyggt ställe i afrikansk (?) stil. Men vi var alldeles för tidigt där så vi fick vänta ett tag. Den tiden ägnade Stefan för att tvätta motorcykel, han tvättade min motorcykel också den gången. Hade han må hända dåligt samvete.

Vi fick rummet sedan, eller en hydda. Den hade nr 1, helt gjutet i cement, även sängen. Det fanns bara en säng, visserligen bred sådan, men det gillade han inte riktigt. En glödlampa hängde på taket och allt luktade bara cement. Inga gardiner i det enda stora fönstret, så spartanskt var det verkligen, även om nybyggt. Och bara kallt vatten i badrummet. Vi hängde en filt för fönstret och körde in motorcyklarna.

Sedan gick vi till motellets restaurang för att äta. Vi satte ute, där var allting också gjutet i cement. Obekväma cementstolar, allt för långt ifrån cementbordet. Men vi fick mat. Servitören var trevlig mot oss, även om han inte tvättat sin rock på senaste halvåret. Men han försökte göra allt väldigt bra, vi fick till och med tomaterna isade, det du, i Rumänien.

Medan vi satte där såg vi flera andra motorcyklister köra förbi. De skulle också till FIM-rallyt. Men det kom en massa östturister i sina Dacior eller Drabanter och alla de försvann bakom ett stort hus. Vi var nyfikna och följde efter. Hela det stora huset i två våningar var bara jättestora sovsalar. Där låg de turisterna på golvet. Säkert billigt, men de var bara turister från öst. Ute på gården fanns det stora grilleldar för dem som bodde i de sovsalarna.

Nästa dag fortsatte vi mot Constanta och Neptun, det var ju inte långt kvar. Men alldeles utanför Constanta fastnade vi i hastighetskontroll. Om dem nu hade något radar eller ej, det visste vi inte. Det är ju vanligt att polisen sätter fast utlänningar for fortkörning, men det brukar inte kosta många kronor. Men denna gång skulle polisen ha 300:- Kr av oss var och det tyckte vi att det var för mycket. Vi ville ha bevis, men då förstod de inte oss. Och vi ”förstod” inte heller dem, men vi erbjöd den resecheckar som betalning, med det dög inte.

De var inte otrevliga, tvärt om, de var både nyfikna och trevliga, men vi fick inte fortsätta ändå. Vi satte där på vägkanten nog över en timme och det hela började bli långtråkigt. Men vi hade beslutat att inte betala kontant, skall de ha betalt får de acceptera resecheckarna. Men då kunde ju poliserna inte själva ta pengarna, och de var bara ute efter pengar.

Till slut fick vi åka. Vi kom fram till Neptun och till det stora hotellet vi hade reserverat. Hela stranden var fullt av stora hotellkomplex, Rumänien hade ju investerat för turism. Och visst gick det resor dit tidigare även från Sverige, men hela arrangemanget var då så dåligt att det snabbt blev slut på de resorna.

Vi fick stort rum, var sitt, och det hela var så där. Inte i första klass, långt ifrån, men ändå acceptabelt. Motorcyklarna fick vi parkera på hotelltrappan och där stod även en s.k. ”inkastare.” Men för natten fick vi köra motorcyklarna in i foajén där portiern avskilde de med ett rep.

Vi gick ut för att äta och viss fanns det folkliv där. Massor av östturister, vilka trakasserades av poliser hela tiden. Poliserna gick två och två och avkrävde turisterna id-handlingar hela tiden. Men hur de kunde avskilja oss, vi blev aldrig avkrävda att visa legitimation. Och vi hade ju bara körkort, passet fick man ju lämna i hotellet, medan man bodde där.

Vi hittade en uteservering och beställde honungsmarinerad fläskfilé samt öl. Vi fick stora gals gott öl och maten, den var god. Och mycket, en hel fläskfilé för var av oss och både grönsaker och potatis därtill.

Vi tittade även in i de affärerna som fanns där och visst fanns det varor, mycket billigt krafs för turister. Jag fann ingenting som jag ville köpa och vykort fanns det inte heller. När vi var tillbaka till hotellet så såg jag på receptionsdisken, inom glas och ram, ett vykort. Jag ville köpa så hon fick gå och hämta den i kassaskåpet i rummet bredvid. Är landet så kriminellt, eller varför förvarar man så enkla saken som vykort, i kassaskåpet. Men det fanns ingenting på receptionsdisk, inga broschyrer eller annat reklam, det var rent, sterilt och tråkigt. Lika tråkiga var alla som jobbade där.

På kvällen skulle vi ut på staden för att se vad som hände där. Vi blev rekommenderade att gå på ett diskotek, för det gör man tydligen här med alla turister. En taxi körde oss dit, men man kom inte in utan en dam. Så vi fick ta den första bästa som väntade där utanför. Hon trodde att vi skulle spendera massor på henne, men eftersom hon kunde inga språk och vi var inte intresserade av det livet, så lämnade vi henne där efter att ha bjudit henne på en drink.

Frukost skulle man äta alltid vid samma bord, man hade ju fått frukostkupongen med bordsnumret. Men varje morgon fick man vänta på något. Ibland var det bröd som fattades, ibland smör, eller ägg, så man fick ha gott om tid för att äta frukost där.

Målgången var utanför staden. Vi svenska deltagare samlades utanför staden på riksvägen och körde fram till kontrollen, som var på en annan mindre väg. Även samma väg användes som Parc Fermé. Motorcyklarna skulle nu stå där ute på bondvischan 3 dygn, men visserligen bevakade av militärer. Därifrån transporterades vi så småningom till hotellen. Det var mycket bristfällig kontroll och allting verkade vara dåligt organiserat.

Inga gemensamma tillställningar, middagar fick vi äta på hotellen vi bodde. Det fanns ingen camping heller, alla tvingades at bo i hotell.

Jag fick vara med på många röriga sammanträden och hjälpa till att reda upp boendet i rallysekretariatet. De kunde inte klara av de enkla frågor heller, så jag i ren ilska skällde ut flera av dem som jobbade där. Jag menade att det skall vara språkkunniga personer där och de skall även kunna läsa innantill. Varför hade Rumänien fått ordna FIM-rallyt? De har ju aldrig tidigare haft några deltagare i FIM-rallyt.

Andra dagens utflykt var till Constanta och där fick vi även lunch serverad i olika restauranger. Vi besökte de stora akvarierna där och sedan var det fritt att bese staden. Vi släpptes av strategiskt utanför casinot med hopp om att många skulle spendera pengar till spel. Jag som jurymedlem blev bjuden av borgmästaren till lunch i en liten restaurang. Där var det god mat och även vinet vi fick var fantastiskt. Underhållning var också fin, panflöjt, de lär vara mästare på sådant i Rumänien.

Tillbaka till Neptun och resten av dagen fick man driva tiden på staden. Vi var på stranden och tittade när folk badade. Och nu förstår jag varför havet heter svarta havet. Vattnet var ju gråsvart, inte klart allt, och där badade alla turisterna. Och även där på badstranden gick poliserna och kontrollerade folk hela tiden. Vad tråkigt.

Men kanske berodde det på att härskaren Chaucesco hade sitt sommarresidens där. Den var hårdbevakad, man fick inte ens gå på den sidans trottoar, när man passerade palatset. Och inga motorcyklar fick inte köra i staden för att inte störa honom. Mycket illa vald plats för FIM-rallyt.

På tredje dagen hände ingenting förrän mot kvällen, då prisutdelningen skulle ske. Vi hade hört alarmerande rapporter från Parc Fermé, många hade nämligen blivit bestulna där, trots att militären skulle bevaka området. Jag försökte reda upp en del, men kom ingenstans, för de hade inga språkkunniga där.

Prisutdelningen skedde i utomhusteater, men det kom inte så värst många dit. En del hittade inte dit och andra var inte intresserade, rallyt hade ju varit bara stor fiasko till alla delar. Det var för första gången då Lechner försökte var prisutdelare, men blev utbuad, alla ville att Stienlet skötte den detaljen. Men Stienlet var redan rätt gammal och ville lägga av, samtidigt som Lechner var väldigt sugen på att ta över.

Jag minns inte om vi fick några priser den gången, jag var bara allmänt besviken på hela arrangemanget. De svenskar som var med för första gången, vad ska de tänka på detta. Inte kommer de igen nästa gång. Jag var bjuden på middag på Hotel Neptun, men jag gick aldrig dit. Det var så tråkigt att det fanns inget gemensamt för alla deltagare som brukligt är.

Jag och Stefan skulle ju stanna ett par nätter till i Neptun, men stället saknade allt intresse för oss, så vi beslöt att åka hem Visserligen hade vi betalat hotellet i förskott, så några pengar kunde vi nog inte få tillbaka.

Tidigt nästa dag skulle vi till motorcyklarna, vi skulle hämta dem för att sedan packa grejorna och åka hem. Bussarna hämtade från hotell, men vi fick inte köra motorcyklarna till hotellet. Det störde tydligen Chaucesco och jag råkade i handgemäng med polischefen där. Han välte min motorcykel, men vi kom inte igenom. Så vi åkte med andra ut till landsvägen men vi visste att vi kunde ta en annan väg till hotellet.

Men även i den korsningen stod det en polis. Men han var inte beredd, så när vi var tillräckligt nära, svängde vi bara in till gatan mot hotellet. Polisen visslade efter oss, men det brydde vi inte om. Vi ante att även i staden fanns det poliser i korsningar, så vi genade över en park till hotellet, men fram kom vi i alla fall.

Snabbt hämtade vi våra grejer och gjorde oss klara att komma i väg. Vi ville inte stanna där inte en sekund längre än vad som behövdes. Verkligen otrevligt ställe.

Vi kom rätt långt den dagen, men mot kvällen blev det regn. Vi hittade ett litet ställe vid vägen där vi hittade rum för natten. Maten var inte till övers där, härsken fläskkotlett är ju inte så trevligt, men mat måste man ju ha efter den ansträngande resan. Vi ville bara komma från det landet och körde så långa dagsetapp som möjligt. I tullen gick det bra och vi kunde faktiskt växla tillbaka pengarna.

Det blev en övernattning i Ungern också. Mycket enkelt motell vid vägen, men vi var inte heller ute efter någon lyx. Bara tak över huvud för natten och så mat förstås. Och i Ungern fick vi en rejäl och god Zigenarschnitzel och även gott vin därtill.

Stefans fina pakethållare i rostfritt stål hade skakat sönder och vi var tvungna att söka upp någon som kunde svetsa ihop det. Vi hittade en ”bysmed” som kunde hjälpa honom med svetsjobbet och vi kunde fortsätta. Konstigt att mina klena plattjärn till Graven packväskor höll utan anmärkning, på alla dessa dåliga vägar kan vad som helst skaka sönder.

När vi passerade Budapest åkte vi fast för fortkörning igen. Det är ju bara 60 km/h för motorcyklar i det här landet, även på motorvägar. En polisbil följde oss och stoppade oss till slut. Han skulle ha några forinter, ca 16: - Kr, så vi beslöt att betala. Men vi kvävde även kvitto på det och han var inte så värst glad för det. Han ville förstås använda pengarna själv.

Till slut kom vi till Österrikiska gränsen. Vi kunde inte växla tillbaka våra ungerska forinter, så vi köpte upp pengarna där i tullen. Det var dyrt där, de vet hur man kan plocka turisterna på pengarna. Någonstans mellan Krems och Melk kände Stefan en gammal TT-förare. Han ville att vi skulle besöka honom och även övernatta där. Men han var inte hemma, så vi fick ta oss in i ett värdshus i stället. Vi åt bra och drack vin och hade det trevligt. Det kändes skönt att slippa de kommunistiska östländerna och känna sig vara fri och inte alltid övervakad.

När vi passerade Nürnberg, började min Laverda gå bara på en cylinder. Vi stannade och undersökte men hittade inget fel. Det måste ha hänt något i motorn, så bestämde att köra från motorvägen och leta i någon stad en motorverkstad.

Två äldre killar började plocka med motorcykeln. De skulle öppna toppen och sådant för att finna felet. Och medan de jobbade upptäckte jag att ena kontakten från tändspolen hade skakat av, det var säkerligen orsaken för hela motorfelet. Den lagades och Laverdan gick som den skulle. Vad bra, annars hade det kunnat bli både dyr affär och ta lång tid.

På ett ställe i Tyskland kom vi ifrån varandra. Stefan körde först, men på grund av vissa omkörningar av långtradare, blev jag långt efter. Och hur jag än körde, så han var borta. Vi skulle ju stanna någonstans för natten, det hade vi bestämt förut. Men han var bortblåst, hade han inte märkt att jag inte följde efter.

Jag körde av motorvägen vid nästa avfart och hittade där alldeles intill värdshus. Och där på gården stod Lodesten och höll på och parkera sin hoj. Konstigt att vi ändå hamnat på samma ställe även den gången.

På resten av resan hände inget minnesvärt, jag trodde att Stefan skulle stanna hos mig över natten, men han fortsatte direkt till Västerås, ganska lång dagsetapp för honom, och att köra mot natten.

 

Text: Aimo Nietosvuori