Annonser

 

1973 Francavilla al Mare

Detta år skulle vi till Italien, lång ned till Francavilla al Mare. Mitt andra FIM-rally i Italien, den förra var ju mer eller mindre fiasko. Hoppas de har lärt sig mera, men den italienska federationen är rik och har många kontakter med maffian.

Jag var inte ensam denna gång, jag åkte tillsammans med Ulla och Stefan Lodesten. Färja till Tyskland och vidare över Lüneburg Heide på mindre vägar och till slut på motorvägen. Mot slutet blev det regn, vi bara fortsatte mot Salzburg och det blev hela 100 mil den dagen.

I Salzburg stannade vi på det första bästa hotellet vi fann och det blev ”Hotel Kaiserhof”. Personalen där var något imponerade av oss och vårt färdsätt men undrade samtidigt att om det inte skulle vara bättre med en bil. Sedan vi upplyst dem att vi även ägde bilar, var det inga flera frågor.

Hotellet tog hand om våra våta skinnkläder medan vi åt en god middag med tillhörande viner i hotellets matsal. Nästa morgon, innan vi skulle vidare, gjorde vi en promenad i Salzburg, i den gamla stadsdelen. Mycket vacker turiststad, men ganska så dyr, konstaterade vi. Nästa dagsetapp var den kortaste hittills. I vackert solsken fortsatte vi mot Italien över ”Großklockner”. Men så långt kom vi inte den dagen, bara till Bruck, bara ca 10 mil.

Nästa morgon åkte vi över ”Großklockner”, en hisnande vacker väg över alperna. Vi stannade där uppe ett tag, men det var kyligt, så vi fortsatte ganska så snart. Vi stannade vid Heiligenblut (1288 m.ö.h.) och åt en lunch där på en terrass med utsikt över hela den vackra dalen. Vi skulle över Lienz och stanna för natten i Cortina på den Italienska sidan.

När vi passerat gränsen så visste Lodesten att där, alldeles i närheten finns det en gammal känd speedway-förare. Honom skulle vi besöka. Det var förstås intressant att se alla hans lagerkransar men det gick ju inte att umgås med honom. Hans språkkunskaper var lika dåliga som mina. Vi fortsatte för vi skulle komma till Cortina innan kvällen. Men då hände det att kilremmen till generatorn på min Laverda pajade. Vi hade bara några gummiband som vi satte dit som ersättare, men det hjälpte föga. De gick av påfrestning var för stor.

Vi kom fram och hittade ett litet ”cambio” alldeles vid infarten. Det blev bra, nu gällde det bara att hitta ett ställe att äta. Och Lodestens har ju vissa krav. Men orten är ju skidort så på sommaren var de flesta ställen stängda. Endast de största och dyraste hade öppet. Vi fick gå tillbaka till vår lilla ”cambio”, för mitt emot fanns det ju matställe, som vi ratat tidigare.

Vi kom dit men för sent. Vi kunde inte få någon mat, men om vi ville köpa vin så gick det bra. Värdinna tyckte synd om oss och gjorde några smörgåsar med salami och ost och vi köpte vin. Det fick duga och till slut var det ganska så trevligt.

Laverdafabriken

Nästa morgon gick vi i staden genom alla möjliga affärer för att hitta en lämplig kilrem för min Laverda, för att kunna fortsätta färden. Till slut i en järnaffär hittade vi vad vi behövde. Kilremmen var visserligen till inte till Laverda, men hade samma mått, så jag köpte den och vi kunde fortsätt färden. Det var inte så värst långt ned till Breganze och det bar nedför hela tiden.

Vi hittade till Breganze till slut och i fabriken kunde jag få ny kilrem, jag fick 2 st för säkerhetens skull. Vi träffade även Hasse och Barbro där, Hasse hade ju börjat hos Laverda och flyttat ned till Italien. De skulle också komma till Francavilla al Mare för att träffa andra svenskar. Vi fick även göra besök i Laverdafabriken. Det var ju bara ett hörn i den stora skördetröske fabriken. Men Laverda hade redan på 50-talet gjord även mopeder, redan då med skivbroms.

Nästa etapp blev inte heller så väldigt lång. Vi skulle ju bara till Cattolica, jag hade ju bestämt med mina bekanta att försöka  träffas där. Men först måste vi ju göra ett besök i San Marino, det lilleputtlandet som hör till Europas minsta.

Landet består bara av en bergstopp och hur många som bor där, det vet jag inte. Massor av turister där dagligen, massor av svenskar, för då var Italien turistlandet nr 1 i Sverige. Man kunde läsa svenska skyltar utanför affärerna, de sålde både sill, knäckebröd och Skåne. Vi köpte visum på posten, en turistgrej, och Ulla skulle absolut köpa mandellikör därifrån.

I Cattolica hittade vi ett litet ställe för övernattning, ingen lyx förstås, men ändå rätt så bra. Sedan gick vi ut, men jag gillade inte alls det folkmyllret som mötte oss. Tusentals flanörer överallt och alla restaurangen nästan fulla. Visst gick det att få bord, men sådant gytter av människor har aldrig tilltalat mig. Vi åt någonstans, inget märkvärdigt, inget att komma ihåg och absolut inget kulinariskt. Men de flesta turisterna frågar ju inte efter sådant, det är just det vimlet, med andra flanörer, de är ute efter. Att vara med är viktigt och att synas. Vad löjligt ändå!

Vi hittade inte heller Margita och Åke, vi visste heller inte var man skulle leta. Och hur stor Cattolica egentligen var, det hade vi ingen som helst aning om. Italien är inte riktigt min stil, men andra gillade det förstås, eftersom det fanns så mycket turister.

Afrikansk stil

Vi fortsatte nästa morgon och kom ganska så snart fram till Francavilla al Mare. En liten och ganska så obetydlig stad, där fanns det inga turister. Stan hade i princip bara en gata längs Adriatiska havet. Vi fick hotellet, Marco Polo, en bra bit från centrum, men där fanns ju inga stora hotell där alla skulle kunna få plats. Nu var de flesta svenska som bodde i detta hotell, men de var så nybyggd att den var inte helt färdig heller till alla delar.

Mittemot på andra sidan av gatan fanns det fantastiska bostäder i afrikansk stil, jag var ganska imponerad av dem. Stilen var ny, alla vita och hade turkosblå fönsterluckor. Centrala delen av staden var i gammal tung klassisk stil. Denna stad hade inte heller blivit skadad av krigen på denna kustremsa och där fanns det förstås mycket av historiskt intresse.

Målgången var på en idrottsplats i centrala delar av staden och även camping fanns på samma ställe. Parc Fermé var inte heller 3 dagar, eftersom de flesta som bodde på hotell, hade en bra bit dit. Det fanns inga busstransporter heller.

Det var väldigt litet gemensamt, alla fick åka ut på sina hotell eller leta andra matställen. Vi åkte med Hasse och Barbro Blomqvist, de hade kommit dit från Breganze, att hitta en liten bra restaurant. De var ganska nära vårt hotell, så vi kunde gå dit till fots.

Medan vi satte och hade nästan ätit färdigt, då bröt det ut ett häftigt åskväder. Det blixtrade och dånade och öste ned vatten. Vid en åskknall ramlade restaurangens ventilationsrör ned från taket. Lyckligtvis blev ingen skadad. Natten var ändå varm efter åskan, men så mörk. Sparsamt även med gatljus, inte som hemma i Sverige. På den plana idrottsarenan, som även fungerade som tältplats, där flöt vatten och tälten. Dålig avrinning men det kom också stora mängder vatten.

Nästa dags utflykt med bussar gick inåt landet. Vi besökte Chieti och fortsatte vidare via flera många små byar och stannade vid ett berg i närheten av en by som heter Prestore. Där fick alla en picnic-lunch, alla fick sitta på stenar i naturen. Vädret var ju vackert och bra. Lokala folkdansare uppträdde för deltagarna.

Som jurydelegat åkte jag i en annan buss. Det är ofta så på grund av att vi har annat program och även sammanträde inlagt på ett lämpligt ställe. Vi besökte i den lilla byn en lokal hantverkare. Han var smed, men han smidde s.k. kallhamrat järn. Alla delegaterna fick en rosenkvist i kallhamrat järn. Vi fick även vara på en mottagning hos borgmästaren i den lilla staden och vi fick där till present salt och pepparströare, svarvade i trä. Mycket fint handarbete det också. Mot kvällen åkte vi tillbaka till staden men vi hade inget gemensamt, inga gemensamma middagar eller sådant som det brukar vara.

Sista dagen på förmiddagen var det en stor trafiksäkerhetskonferens i stadshuset. Det var egentligen bara vi delegater som kunde delta, och vi hade till och med simultantolkning via hörlurar. Men inget på svenska, så jag var inte så intresserad. Dessutom hade vi i Sverige arbetat med sådana frågor långt innan. Italienska motorcyklister kanske skulle behöva det, det tycks ju inte ha några som helst regler för deras framfart.

Magnifikt fyrverkeri

På kvällen var det prisutdelning ute, utanför stadshuset i centrum av staden. Det var för första gång jag var med om sådant, men vädret tillät ju det. Jag fick hämta ”Challenge FIM”, men jag minns inte om vi fick några flera priser. Rallyt var inte stort och det var under 500 deltagare totalt.(478 personer, 308 mc). Hur priserna kom till Sverige kommer jag inte ihåg, men jag tror att den Italienska federationen ombesörjde det. För hem fick vi dem i alla fall.

Prisutdelningen avslutades men ett magnifikt fyrverkeri över havet. Det gav ju dubbla effekter. Trevligt, det hade inte heller förekommit tidigare medan jag har deltagit. Äta fick man göra där man hittade ett lämpligt ställe och det tråkiga med det hotellet var att man inte kunde få någon frukost där alls. Möjligen en kopp espresso. Detta andra rally för mig i Italien var inte bättre än det första. På andra ställen brukar man ha gemensamma måltider men inte i Italien.

Hemresan fick jag göra ensam. Stefan och Ulla Lodesten skulle åka till Rom och besöka andra platser i Italien. Jag skulle hem. Jag hade ju min firma att sköta om, med några anställda. Så jag körde ensam. Det går bra på ”Autostrada de Sol”, på sina ställen mycket vacker väg. Blommande oleander på mittenremsan och ganska så gles trafik. Kanske var det för dyrt för italienare att köra där.

Jag kom till norra Italien den dagen. Hittade ett litet hotell i Bolzano alldeles invid vägen. Motorvägen var inte än utbyggd över Brenner-passet. Medan jag satte där och åt min middag med lokalt vin, tänkte jag dem där hemma. Jag hade ännu minst tre dagsetapper innan jag är tillbaka. Det kändes långt, när man år på väg hemåt vill man komma fram bra mycket fortare.

Andra övernattningen blev vid Kircheim Motell, jag hade bott där förut och kände till stället. Resten av resan var händelselös. Bara transportsträckor, inga onödiga pauser. Den tredje natten blev på färjan från Travemünde till Helsingborg.

Det hände sällan något speciellt på hemvägen, alla hade faktiskt bråttom hem. Men man fick ofta nya bra kompisar, några som återkom årligen.

 

Text: Aimo Nietosvuori