1968 Perugia Italien

Jag ville egentligen inte åka alldeles ensam, jag var verkligen inte så tuff eller världsvan än, någon bra kompis vore bra för att stärka självförtroendet. Vi hade ju rätt många medlemmar i klubben i Västerås, jag kände alla men skulle det finnas någon som vore intresserad av att åka till Italien och något mera.

Har man nu varit med om FIM-rallyt i Moskva, så måste man nästan bli biten, kanske är det lika enastående i alla länder. Så det var helt klart att jag skulle delta även nästa år. SVEMO var helt på den linjen och vi försökte även göra reklam för arrangemanget. På bästa sättet skedde det genom bekanta.  Och än var jag SMC:s ordförande och det hörde liksom till att undersöka alla möjliga tillställningar för motorcyklister.

Då jag ändå skulle till Italien, skulle jag även besöka Val des Isère i franska alperna och eventuellt även Stella Alpina i Italien. De var ju dagens samtalsämne bland touringknuttar, ett måste i de kretsarna då. Men jag ville egentligen inte åka alldeles ensam, jag var verkligen inte så tuff eller världsvan än, någon bra kompis vore bra för att stärka självförtroendet. Vi hade ju rätt många medlemmar i klubben i Västerås, jag kände alla men skulle det finnas någon som vore intresserad av att åka till Italien och något mera. Och framför allt till FIM-rallyt, det var än helt okänd bland knuttar.

Det var dessutom väldigt svårt att få någon hjälp från SVEMO: s sida. De varken kunde eller visste något om FIM-rallyt. Dessutom funderade SVEMO att kräva deltagarna på licensavgift trots att det i reglerna står uttryckligen att ingen licens erfordras. Tage Magnusson från SVEMO skulle dock delta med sin kompis Per Grönvall från Monark.

Jag hittade en kille, Arne Edman, från Västerås. Han tillhörde klubben och jag kände honom något. Inte så värst mycket, han var ju så stillsam och tyst alltid. Men jag vill ju inte heller ha någon som måste ”hålla låda” hela tiden. Så vi bestämde för oss att åka först till Val des Isère och sedan därifrån till Italien. Vi skulle ta båten, Tor Hollandia, från Göteborg till Amsterdam och sedan köra vidare till Schweiz.

Blåsig överfart

Allt gick bra så länge, vi kom till Göteborg och kom ombord. Vi ville inte parkera hojarna bredvid varandra, vi ville ha motorcyklarna närmast väggen, ifall det skulle hända något. Men pursern visste vad han ville och vi hade inget att säga mot honom. Han visste minsann hur man lastar en bilfärja.

Nu råkade det bli blåsigt på Nordsjön, något som ingen förutsett på kvällen. Tidigt på morgonen gick jag ned till lastrummet och Arnes Honda hade ramlat på min Triumph och klippt av kåpans överdel. Jag gick naturligtvis till pursern och talade om vad som hänt. Han var ganska så tyst, jag fick ett intyg av honom att båtbolaget ersätter min kåpa helt ut. Nästa gång är han kanske klokare.

Men jag skulle ju fortsätta, jag var ju bara i början av min resa. Båtens snickare fick till uppgift all laga kåpan, så att jag skulle kunna fortsätta min semesterresa. Snickaren gjorde fint arbete. Han lagade kåpan, spacklade och målade den också, så det syntes knappast. Det skulle säkert hålla den resan, hemma i Sverige skulle jag få en ny kåpa.

Vi hittade ut från den stora staden och styrde kosan mot Schweiz och nya nejder. Allt detta var nytt även för mig, jag hade inte hunnit än resa mycket i mitt liv, att jag hade varit i England flera gånger och även i Isle of Man, men inte i Europa övrigt. Spännande på alla sätt och vis, men nyfiken som jag alltid varit på allting, nu skulle jag få uppleva något nytt.

De tyska motorvägarna är ganska tråkiga och just där vi passerade var det intensiv trafik. Vi körde inte heller särskilt fort, Arne ville inte det Och hans 250 ccm Honda hade ju inte heller så hög marschfart.

Då vi, efter en övernattning, kom till Schweiz, fortsatte vi på småvägar. Det var roligare och mera sevärt. Basel, Biel, Bern, Lausanne, Martigny. Jag hade tidigare fått en del tips och anvisningar från Torgil Magnusson, han hade ju åkt de vägarna många gånger. Han var ju bosatt i Rom på den tiden.

Vi stannade någonstans i en liten by för natten. Det var trevligt i Schweiz och även människorna verkade vara tillmötesgående. När vi frågade av en bybo, vad vi skulle äta som är riktigt äkta Schweiziskt, blev vi rekommenderade att äta ostfondue. Så fick det bli, gott var det och vi drack även rött vin därtill. Då hade vi inte än lärt oss att till den dricker man vitt vin.

Tysken fick vänta

Dagen efter fortsatte vi på småvägar via Hospitalet tunneln till Aosta. Den vägen hade ju Torgil Magnusson rekommenderat för oss. Nu hade vi redan hamnat på den Italienska sidan av alperna. Krånglig tullkontroll, de italienska tulltjänstemännen är stora herrar, man måste vara hövlig mot dem. Vi hade inga problem, men vissa utländska bilister hade det. Bland annat försökte några tyska turister bilda en extra kö till vid gränskontrollen, men han kom inte långt. Han fick backa snällt tillbaka och placerades helt avskilt i egen kö. Hur länge han fick sitta där, det vet vi inte, vi fortsatte vidare.

Vi hann faktiskt köra en bra sträcka innan vi kom på att vi också skulle köpa bensinkuponger. Det måste man göra i tullen, så vi fick återvända. Det gick bra, trots att tullen ibland kan vara mycket småpetig. Vidare över Petit St. Bernhard passet till Frankrike och till Val d´Isere, där hade jag bokat hotellrum. Men det var smala krokiga alpvägar hela vägen, nytt för oss båda men intressant. Torgil hade också varnat om ett par små svåra tunnlar före Val d´Isere, de är mörka och böjda.

Det visade sig att vårt hotell var längst borta i byn, på vägen till passet Col d´Iseran. Ett litet men bra hotell, men ganska så långt att promenera till byn. Det kom hela tiden massor att motorcyklister dit från hela Europa, även från Sverige. Inga jag kände, men är man svensk och utomlands, då utbyter man alltid några ord.

Jag träffade där även Torgil Magnusson och han var vår guide en del av tiden. Vi skulle stanna där hela 3 dagar, det var program för hela den tiden.

På första kvällen skulle man gå till en bondgård i närheten. Där fick man både äta och dricka lokalt vin vid stora lägereldar. Visst var det trevligt, men när man inte talar ett enda ord franska, då är det rätt svårt. Mina andra språkkunskaper var dessutom ganska så små, bäst kunde jag tyska, det hade jag läst i skolan någon gång på 40-talet.

Nästa dag skulle alla köra upp till Col d´Iseran passet, 2778 m.ö.h. Man skulle själv ha ätbart med sig, vin fanns där uppe i stora tunnor, det var bara att ta för sig. Något underligt för oss, vi har ju så stränga lagar om rattonykterhet i Sverige. Men här drack alla, även jag tog ett glas, men var ändå väldigt försiktig. Jag tänkte att hur det skulle bli när alla skall köra nedåt på dessa branta och kurviga alpvägar. Där uppe fanns det även en präst som välsignade alla motorcyklar och motorcyklister.

På kvällen skulle några av oss svenska där träffas, vi skulle gå ut gemensamt och äta. Även Torgil skulle följa med oss. Och det blev även denna gång ostfondue.  Torgil sade att man alltid dricker vitt vin till ostfondue, den är ju lagad på vitt vin. Han sade också att man skall akta sig att dricka öl efteråt, då kan man få en ordentlig baksmälla. Och det blev faktiskt en mycket trevlig kväll.

Hela reskassan försvunnen

På den tredje dagens förmiddag skulle vi vidare mot Perugia i Italien, men innan dess skulle vi ut och handla några souvenirer. Vi åt frukost på hotellet och betalade, men lämnade alla grejerna kvar. Vi tittade in i flera affärer, vi visste inte riktigt vad vi ville köpa, men något skulle vi ha med oss i alla fall. När vi till slut hittade något passande, så hittade jag inte min plånbok. Jag hade ju haft den när jag betalade i hotellet, men nu var den bort. Det var hela min reskassa, jag hade inte ett öre. Och vad skall jag göra nu. Vi träffade även Torgil och berättade för honom vad som hänt. Han lovade låna mig pengar så att jag kunde genomföra resan. För hade jag kommit så här långt, skall jag ändå inte återvända hem, jag hade ju ett mål i Italien.

När vi gick tillbaka till hotellet, var vi inne i alla affärer vi besökt och frågade efter min plånbok. Det kändes för jävligt, hur kan man vara så slarvig egentligen. Något moloket kom jag till hotellet och vi började plocka ihop våra grejer för avfärd. Då såg jag att mitt pass och plånbok låg där på receptionsdisken där jag tydligen själv lämnat dem. Vilken tur man har ändå, nästan ofattbart.

Nu kunde vi fortsätta resan vidare till Italien. Över passet och när vi passerat toppen kändes det ganska så snart betydligt varmare. Det blev en ordentlig nedförsbacke men till slut kom vi ned till dalen där staden Torino är belägen. Överallt vid vägkanterna fanns det persikoträn och försäljare av frukter och vattenmeloner. Där tog vi oss till motorvägen, det kostar visserligen pengar, men var dock bra mycket bekvämare än på småvägarna där tusentals italienare trängs i sina mini-Fiats

Vi passerade Milano och fortsatte vidare söderut. Hur långt vi skulle, det hade vi inte riktigt bestämt för oss, men vi ville så långt som möjligt innan natten. Det blev fort mörk, nytt för oss för vi hade ju aldrig tidigare varit i Italien, så långt söderut. Vi hade också lämnat motorvägen och kom till en liten stad. Där träffade vi ett par svenska deltagare, vilka de var, har jag glömt nu. Vi sökte efter någonstans att bo över natten, vi hade ju inte reserverat några som helst hotell under färdvägen.

Men vi träffade där en italienare som frågade oss om vi behövde ett ställe att sova för natten. Och det var just vad vi behövde. Hur vi egentligen kunde kommunicera, det vet jag inte, jag kan ju inte ett enda ord Italienska. Så vi följde efter honom långt ut till landet och till slut kom vi fram till en stor gård. Vi fick natthärbärge där och, vad jag minns, även något till livs. Nästa morgon, när jag vaknade, såg jag hur stort huset var. Vi bodde faktiskt ovanför ladugården. Frun i huset höll på och tillverka ravioli och vi fick en enkel frukost innan vi fortsatte. Frukost är nämligen inte alls så vanligt i Italien. De nöjer sig för det mesta med en kopp espresso.

Vi kom i väg så småningom och körde tillsammans med ett par andra svenska mot Perugia. Vi hade ju bestämt att vi svenska deltagarna skulle träffas vid en av stadens infarter, för att köra i mål i gemensam trupp. Vi var ju inte så många deltagare än, bra 18 hojar, vill jag minnas. Alla svenskar kom tydligen den vägen och vi körde i kolonn till målet som var Piazza Europa i Perugia.

Vi blev väl mottagna men språket, ingen av oss behärskade italienska. Våra papper var i ordning, men Tage Magnusson och Per Grönvall hade inte anmält sina fruar, men ville ha dem också med. Allt detta skulle jag ordna, men hur. Ingen där i målkontrollen talade sådant språk jag eventuellt kunde förstå. Det var bara franska och italienska. Men hur allting egentligen gick till, så ordnades allting till slut, Tage var ju SVEMO: s generalsekreterare och det var egentligen det som hjälpte till att fruarna kunde vara med.

Motorcyklarna stannade kvar där i Parc Fermé, men inte tre dagar denna gång, även om det står så i reglerna. Under tiden vi väntade att vi skulle kunna åka till hotellet, mitt hotell var ju några mil från Perugia, i Assisi, försökte jag träffa så mycket folk som möjligt från olika länder. Jag pratade bl.a. med ryska deltagare, en del av dem kom faktiskt från forna Estland och talade estniska. Det kunde jag förstå en del, så vi kunde kommunicera med varandra.

Det kom även en hel del Italienska deltagare, jag visste inte om reglerna då och att även de kunde delta förr. Den regeln är borttagen, och numera kan jag även förstå det stora antalet FIM-meritum innehavare i Italien.

Det hela var verkligen intressant och jag fick present en klubbflagga. Det var från Motoklubi Kale Tallinn, det var 4 deltagare från den klubben där. Men jag kan inte riktigt förstå att jag inte tog foton från tillställningen.

Men allting var ju så nytt för mig och alla svenskar frågade allt för mycket om allt möjligt, sådant jag inget visste om. Detta var ju mitt andra FIM-rally, så jag visste inte heller så värst mycket. Säkerligen hade man kunnat läsa mera om själva arrangemanget, men allt var ju bara på franska, det var ju det officiella språket då.

Arne och jag hade ju fått adressen till vårt hotell i Assisi och så snart som vi kom ut från Parc Fermé, åkte vi dit.

Hotellet låg mitt i staden, men allting är ju så väldigt kuperat. En ganska brant backe ledde till hotellet, men vi blev instruerade att köra ner motorcyklarna till hotellets foajé för at vända dem där och parkera strax utanför entrén.

Hotellet var litet men trevligt. Vi passade på att äta en middag i hotellet, vi satte faktiskt under bar himmel och vindruvor hängande ovanför huvuden. Maten var god, Italiensk förstås och nytt även för mig som tidigare arbetat inom restaurangnäringen.

Trötta motorcyklister på nöjesfält

Nästa morgon skulle vi med på utflykten, den ingår i programmet. Bussen hämtade oss i Perugia, men där bodde förstås även andra deltagare. Men vart vi åkte och vad vi såg, det hade vi ingen som helst aning om. Det fanns inga guider med i bussarna, bara chauffören som försökte förklara oss att hur länge vi stannade i de olika platserna.

Mot lunchtiden kom vi upp till någon bergsplatå där vi fick vår picnic-lunch. Vi fick även en liten flaska vin och det finns en bild av mig halsande vinflaska. Det var ju nästan provokativt, att se mig att dricka. Jag som ansågs av vissa var en nykterhetsapostel. Det förekom även underhållning där uppe på berget, folkdanser och sådant. Mycket trevligt att se, men senare såg jag att sådant måste liksom att ingå i programmet.

Mot kvällen lämnades vi alla i en nöjespark, men alla ville egentligen hem till sina hotell. Man var trött efter dagens resa i de varma bussarna och ville ta en dusch och byta om. Vad skulle vi vuxna människor göra där på nöjesfältet hela den natten. Vi skulle förstås äta där gemensamt, men det var faktiskt allt. Jag blev riktigt sur på arrangörerna, men kanske stod det i programmet som jag inte förstått, det var ju på franska.

I varje fall beställde vi taxi för att komma till hotellet i Assisi. En ganska så misslyckad dag, jag hade inte fått mycket av det. Vi visste inte var vi hade varit och inget vad som skulle ske. Barbro och Hasse Blomqvist var med också, de hade ju även varit med i Moskva året innan. Men alla var vi lika frågande. Visserligen hade jag pratat med massor av folk, och jag kan inte i dag förstå hur, jag var ju inte språkkunnig. Men med god vilja går allting.

På sista dagen skulle jag vara med på ett möte, och det förekommit flera möten för jurymedlemmar, det visste jag inget om Jag i alla fall inte hade blivit upplyst om något sådant. Men nu skulle jag i alla fall till ett möte, efter mötet skulle vi gemensamt besöka en chokladfabrik. Och eftersom jag bodde i Assisi, fick jag ta motorcykeln för att komma till mötet i Perugia.

Men på motorvägen där blev jag stoppad av två ”carabinierer”, ett slags poliser. Jag hade inte gjort något, knappast kört för fort heller, det var ju ändå en bit motorväg där. Men de var bara intresserade av min maskin. De hade inte sett sådana med kåpor, det var ju nytt även i övriga Europa,

”Bella maskine” berömde de min Triumph Bonneville och båda av dem skulle dessutom provköra den. Vad skulle jag göra. Och det tog en bra tid innan jag kunde fortsätta vidare. Vilka tilltag de kan göra, det är ju nästan som trakasserier. Och mot övermakten kan man inte mycket.

Jag kom något försenat till sammanträdet så jag vet inte vad det handlade om. Det var förstås frågan om priserna, men om det kunde jag ingenting. SVEMO hade inte lämnat mig något, varken program eller några som helst regler. Dessutom var ju reglerna på den tiden på franska, så jag hade ändå inte kunnat läsa dem.

Det blev ett litet besök i en chokladfabrik och naturligtvis provsmakning av alla godisbitar. Men när jag inget förstod, var det inte heller så värst givande. Jag åkte tillbaka till hotellet och gick sedan ut med Arne. Vi skulle se alla de berömda kyrkorna i Assisi och det var mera givande. Vi följde en turistgrupp och de hade engelsk talande guide, så vi fick något mera reda på. Varken Arne eller jag var språkkunniga, inte så mycket att vi skulle förstå allt. Mest fantastisk var den kyrkan utan fönster. Där fanns det fantastiska freskomålningar runt om på väggarna och direkt solljus skulle ha skadat dem. Nu såg de ut som nymålade, tack vare den indirekta belysningen. Kyrkan har enorma rikedomar, speciellt den katolska kyrkan. Och inte minst konstskatter.

På kvällen skulle det vara prisutdelning så det kom bussar som hämtade oss som bodde i Perugia. Skulle det bli lika fantastiskt som i Moskva förra året. Min förväntan var i alla fall stor.

Men så blev det inte. Det började i ett slags teater, i alla fall satte alla deltagare på parkett. Jag var placerad någonstans där framme bland alla andra delegater, ifall jag skulle hämta något pris. Ett hederspris skulle jag i alla fall få, det fick ju alla nationer. Om vi vann något mera, det minns jag inte, men har en svag aning om att vi vann Prix Italia.

Sedan var det underhållning. En mannekängvisning av dammode!!! För motorcyklister. Ganska vansinnigt. Hade det varit mc-kläder, hade det accepterats, men dammode. Och det hela tog en hel timme. Vad tänkte arrangörerna egentligen.

Sedan skulle det bli någon förtäring, men även det blev helt misslyckat. Jag och andra delegaterna fick gå in först, men det var ju bara cocktail tilltugg och vin. Ingen middag eller sådant och när vi delegaterna och en del av deltagarna ruffat åt oss det mesta, fanns det inget kvar för resten av deltagarna. Gissa om en del var arga.

Jag var också hungrig, jag hade inte ätit sedan frukosten, så jag hade också väntat på att få en riktig god middag. Med en del svenska deltagare gick vi ut för att äta någonstans. Men innan jag gick frågade jag rallysekreteraren om, när bussarna skulle gå tillbaka till Assisi. 12.30 blev svaret, men för säkerhetens skull fick han skriva det ned på ett papper och skriva under.

Därefter gick vi till en pizzeria. Jag som aldrig förut ätit pizza och visste knappast vad det var. Det var gott och litet med italienskt vin därtill. Det blev min första pizza, för sådant fanns inte än i Sverige.

Vägrade kliva ur bussen

I god tid gick vi till Piazza Europa, för bussen skulle gå därifrån. Men hur vi än väntade, så kom det ingen buss. Tiden gick och vi började misstänka att vi missat bussen. Men det var omöjligt, vi var på torget minst en halv timme innan bussen skulle gå. Hasse Blomqvist, som tältade där i närheten, lovade köra Arne till Assisi, för att ha i sin tur skulle hämta mig. Och till slut satte jag nästan ensam där på torget.

Och då kom bussen, men den var på hemväg redan då. Den hade redan varit i Assisi och skulle nu till garaget. Jag hoppade in i bussen och följde med till garaget. Där vägrade jag gå ur bussen. Jag plockade fram lappen med busstiden, undertecknad av rallydirektören. Där stod avgångstiden angiven och jag förklarade att de åkt alldeles för tidigt. Efter en lång palaver, på italienska, åkte chauffören till slut med mig i bussen mot Assisi. Men Arne skulle ju komma och hämta mig. Jag får väl stoppa honom när jag ser honom att komma. Och mycket riktigt, han kom, men vi hade också hunnit med bussen nästan ända till stadsgränsen till Assisi.

Jag hoppade ur bussen och stoppade Arne samt åkte resten av biten med honom till hotellet. Hela FIM-rallyt var ganska misslyckat och jag hade starka funderingar att inte delta i flera FIM-rallyn, om de skall vara så dåliga. Felet var förstås att min första var så stor upplevelse, denna min andra var bara stor besvikelse. Men samtidigt var jag ju SMC:s ordförande och kunde helt enkelt säga för mycket negativt, ifall vi skulle genomföra turistaktiviteter just för motorcyklister.

Nästa morgon lämnade vi hotellet. Det enda som var verkligen trevligt under hela vistelsen. Personalen var så hjälpsamma och tillmötesgående och skrattade bara när vi körde hojarna in i foajén för att vända dem. Dessutom fick vi parkera inne i hotellentrén. Men nu var allt detta slut och vi skulle hemåt. Vi hade ju varit borta nära nog två veckor, så vi faktiskt längtade något hem, till den tryggheten där vi kände allt runt om oss. Och dessutom kunde prata med folk och förstå andra människor.

Det blev en övernattning i ett litet hotell i norra Italien, jag minns inte var, men orten var bara en by vid vägen. Motorvägen tog slut och vi började färden mot Brenner-passet. Den smala och krokiga vägen var fullt med fordon så omkörning var nästan omöjligt. Massor av långtradare och det var även semestertider, så trafiken var verkligen tät. Och det gick hela tiden uppåt, sakta men vi kom framåt i alla fall.

Där upp är tullen och där skall vi växla tillbaka våra överblivna bensinkuponger. Det tar tid och är rätt så omständligt. Och den Italienska tullen kan vara besvärlig, tjänstemän där är stora herrar.

Vägen ned mot Innsbruck är lika smal som på den Italienska sidan, men vägen är något bättre. Efter otaliga kurvor var vi framme i Innsbruck, men stannade inte där, vi skulle vidare till Tyskland. Där fanns inte heller motorväg utan lika smal vanlig landsvär med oändliga bilkaravaner. Och det började regna också, så resten av den dagen blev inte särskild trevlig.

Vi åkte förbi München på mindre vägar och hittade en liten ”Zimmer Frei” i en liten by. Där stannade vi för natten och hoppades att der skulle vara bättre väder nästa dag.

Och när vi vaknade nästa morgon var vädret vackert igen. Egentligen har vi haft tur hela resan, regn bara i går eftermiddag. Efter en rejäl tysk frukost var vi färdiga att fortsätta vidare. Det är egentligen rätt trevligt med dessa ”Zimmer Frei”, man träffar genuina tyskar och de kan vara mycket trevliga.

Vi var i närheten av Schweinfurt när vi skulle på motorvägen. Det fanns inte så många motorvägar än i Tyskland, men från Würzburg fanns det motorväg ända till Lübeck och därmed skulle vi kunna vara hemma något fortare. Men det blev ytterligare en övernattning, denna gång på färjan mellan Travemünde och Helsingborg. Det blev faktiskt en behövlig vila efter en ganska så lång dagsetapp.

Hur färden gick hem på svenska vägar från Helsingborg till Västerås. Det var den gamla riksettan, eller som det hette då E4. Inga motorvägssnuttar, bara gammal, rätt smal riksväg i tät sommartrafik. Men vi var hemma utan några äventyr. Troligen var hela resan ganska slätstruken, eftersom man inte kommer ihåg så värst många detaljer. Vi var inte heller ”jämspelta”, Arne väldigt försiktig och exakt och jag med mitt konstnärssinne, något mera storsint och mera slappt. Men vi kom ändå bra överens hela tiden och det blev ändå en minnesvärd resa, mitt andra FIM-rally.

Text: Aimo Nietosvuori