Annonser

 

1967 Moskva.

SVEMO hade anmält mig att delta i FIM-rallyt i Moskva, allt detta utan att ens fråga mig. De hade betalat anmälningsavgiften för mig och resten fick jag ordna själv. Jag visste ingenting om vad som skulle hända...

Jag hade precis hemkommet från en resa till Isle of Man, då jag vid hemkomsten hade ett brev från SVEMO. Jag var ju med i deras turiskommitté också och trodde att det gällde något sammanträde eller sådant.

Men denna gång gällde det annat. SVEMO hade anmält mig att delta i FIM-rallyt i Moskva, allt detta utan att ens fråga mig. De hade betalat anmälningsavgiften för mig och resten fick jag ordna själv.

Jag visste ingenting om vad som skulle hända. Enda jag visste att Bosse Lindhult skulle också dit samt ett par andra till, Bosse var ju också med i SVEMO:s turistkommitté. Björklund hörde av sig också, efter många års tystnad, hur han fått reda på om min resa, det vet jag inte. Han ville att jag skulle skriva om händelsen. Jag lovade skicka honom material, att kunna skriva något, det kunde jag inte garantera.

Jag skulle nu försöka reservera rum i Moskva, men det var omöjligt. Och försäkringar, vad gällde egentligen. Jag tog kontakt med ryska ambassaden för att höra efter. Jag var ju även tvungen att ha visum också.

Kontakten med ambassaden var inte så enkelt. Via två tolkar kunde jag till slut framföra mina frågor och önskemål. Visum kunde de ordna snabbt, jag behövde bara skicka mitt pass till dem. Men de kunde inte hjälpa mig med att ordna rum. Men ambassadören rekommenderade mig att åka i varje fall, annars skulle jag säkerligen ångra efteråt att uteblev. Allt kommer att ordna sig, garanterade han.

Motormännens Riksförbund lurade på mig en försäkring som vid kontroll efteråt, inte gällde alls, inte i Ryssland i alla fall. Men det blev mer problem för mig. Inte bara för att få ledigt för den tiden, utan mitt pass.

Jag hade sökt svenskt medborgarskap och nu plötsligen fick jag det. Det kom ett postförskott på 200 kr och innehållet var intyg från justitieminister (?) Herman Kling, att jag var svensk medborgare från och med 1 juli, 1967. Men jag hade ju finskt pass och rysk visum i det. Och att få nytt svenskt pass på två veckor, det var otänkbart. Vad skall jag göra.

Bara en tankväska

Jag packade mina tillhörigheter i en liten tankväska, det var allt jag hade och jag kunde inte ha så värst mycket med på den resan. Jag skulle ju bo på hotell och i Finland hos mina släktingar, så det var bara några klädesplagg, skor och även ett ”pris” som SVEMO hade skickat med mig.

Min Triumph Bonneville var ju ny sedan april så den skulle nog inte orsaka mig några bekymmer. Jag hade stor plasttank och ”chursgate kåpa”, det skulle vara så det året. Och så begav jag mig av.

Jag tänkte så att, ryssarna kan ha inte på så kort tidsrymd kunnat få reda på att jag blivit svensk medborgare 14 dagar innan, så jag reste som finsk fortfarande. Fastän visst tänkte jag på konsekvenserna, ifall jag skulle åka fast.

Jag var hemma hos min syster ett par nätter, innan jag körde vidare. Högsommar i Finland och det var inte så långt från Lahti till Vaalimaa, gränsövergången till ryssland.

Finska tullen tvivlade att jag skulle komma in i Ryssland, de hade inte sett någon annan motorcyklist passera där någon gång tidigare. De stannade kvar vid gränsbommen för att se vad som händer.

Ryssarna släppte mig in och jag fick stanna där vid gränsen, för nu ville de ha ”dokument”. De fick mitt pass och en av gränsvakterna försvann med det. Den andra försökte prata med mig på ryska, men jag förstod ingenting. Tydligen ville han ha reda på motorcykelns märke, jag hade ju stora Isle of Mans nationalbeteckningar, IOM, på var tanksida. Jag försökta peka på märket Triumph, men jag vet inte om han förstod det.

Det tog ett tag innan jag fick passet tillbaka och jag fick fortsätta. Jag vinkade till de finska tullarna när jag fortsatte färden. Det var någon kilometer dåligt väg fram till tullstationen, en pampig byggnad i granit och glas.

Där kom det fram en herre som tilltalade mig och frågade vilket språk jag föredrog. Det blev finska, det var ju naturligt för mig, han var trevlig, visade mig in och bad mig skriva i gästboken där. Man kunde även få kaffe och några kex där samt att växla pengar.

Jag försökte räkna hur mycket jag skulle behöva, för jag hade ju hört att man inte kan växla tillbaka pengar och inte föra dem med sig ut. De kontrollerade även hela min lilla tankväska och jag fick förklara det priser, ett vikingaskepp, till dem. Mina ringar och klocka skrevs också upp i passet. Och sedan fick jag order att fortsätta till Viborg, till Intourist där. Där skulle jag teckna försäkring och få köpa bensin-, mat- och hotellkuponger.

Koskit i flera kilometer

Vägen var dålig, riktig usel bitvis men blev småningom bättre. Men det hade gått en massa kor på vägen. Kor som har varit på ängen med färsk klöver. Det var små skithögar rätt tätt på en lång sträcka. Jag var tvungen att köra på vänstra sidan av vägen för att slippa koskitet. Tur som det var så fanns det knappast någon trafik på vägen. Men vad långt korna hade gått, flera kilometrar.

Till slut kom jag ifatt ”kon”. Det var en lastbil som hade dyngalast. Och vid varje gupp stänkte det ut skit. Jag vågade knappast köra om bilen. Jag kom till Viborg, den gamla borgen stod där med igenspikade fönsterluckor. Gatorna var dåliga, man hade nog inte lagat något sedan kriget för 25 år sedan. Man fick köra verkligen försiktigt.

Jag hittade även järnvägsstationen, den liknar ju centralstationen i Helsingfors. Parkerade försiktig vid trottoaren, undrade ifall man fick parkera där. Längre fram fanns det en mc-polis på sin mc, men jag kunde ju inte fråga sådant. Då kom det fram till mig en dam och frågade om jag heter Aimo Nietosvuori.

Visst, det är jag svarade jag och hon bad mig att följa henne för att köpa en försäkring för resan och även andra kuponger jag kommer att behöva.

Hon kunde räkna ut hur många hotellkuponger, hur många matkuponger och hur mycket bensinkuponger jag skulle behöva. Jag hade redan växlade pengar. Jag kunde inte få hotell i Leningrad, allt var upptaget, men jag skulle stanna vid Repino, det är camping och där skulle jag övernatta. Men jag hade ju inte tält eller sådant, men det behövdes inte enligt henne. Nu var jag färdig att åka vidare och hon faktiskt önskade mig trevlig resa.

När jag kom ut fanns det massor av nyfikna runt om min mc, dock på behörigt avstånd. De hade väl aldrig sett sådant vidunder förut. Nu var jag på Karelska Näset, känd för många finnar förr. Det hade varit många fina semesterplatser där förr, nu är det väl inget sådant kvar.

Jag fortsatte sakta för att riktigt se runt om mig. Jag såg en gamma stenkyrka som ryssarna hade omvandlat till bio. Jag hade någon gång i mitt liv lärt även ryska bokstäver, så jag kunde läsa skylten, KINO. Men de flesta husen, från 20-talet, var förfallna i brist på skötsel. Vid Terijoki stannade jag vid en kiosk för jag var törstig och ville ha något att dricka. Men de hade bara öl, stora 1 liters flaskor öl. Det kom även massor av folk dit och många av dem kunde faktiskt finska. Jag kunde kommunicera något och jag var förstås nyfiken och frågvis. Men ölet var allt för starkt, jag kunde inte dricka mycket alls och jag satte där en bra stund för att nyktra till. Folk kom med försiktiga frågor och svarade inte på allt jag frågade. Det kom massor med folk de var säkerligen 100-tal som omringade mig. Folk var nyfikna på min mc, hur stor den var, hur fort jag kunde köra o.s.v. Det kom även poliser dit bland alla nyfikna.

Så småningom fortsatte jag och kom fram till Repino. Där fick jag ställa mig i kön för att få plats i något tält. Det är färdiga rätt stora 4-mans tält med trägolv och ca 1 m höga väggar. Taket är tält tyg. Det finns även elbelysning i dem. Det finns 4 bäddar i tältet med lakan och allt.

Man fördelade tälten i den ordningen man kommer utan att se vilka och vem man skall bo ihop. Jag hamnade ihop med 3 finska pensionärstanter och de vägrade bo ihop med mig. Jag fick gå tillbaka och få ett annat. Nu hamnade jag ihop med ett yngre holländskt par men det gick bra för dem. Alla där var turister, de flesta finska turister men även en hel del amerikaner och även från övriga Europa.

När jag äntligen kommit till rätta gick jag ut för att se var man kan äta. Jag träffade där även de andra svenskarna. Bosse kände jag tidigare men de andra var nya för mig. Visserligen hade jag träffat Hasse Blomqvist hos Lelles, men det var allt. ”Impa”, Ingmar Malmström var ny bekantskap, han hade sin fru Sonja med sig liksom Hasse hade Barbro. Nu skulle vi i alla fall resa tillsammans resten av sträckan och det kändes förstås tryggt.

Jag vet inte när de kommit, men måste ha varit då jag satte och pausade i Terijoki. För jag var före dem i tullen och i Viborg. Vi gick för att äta i den enkla serveringen, maten den var bra men vi var ändå trötta efter resan och spänningen om vad som skall hända. Frukost skulle vi få äta i Hotel Europeiska i Leningrad, det hade vi fått besked om.

Den natten var kall, riktig kall där nära havet. Jag frös i min säng, lakanen var också en aning fuktiga,. Till slut tog jag på mig mina skinnbyxor för att kunna sova något.

Så på morgonen begav vi oss i väg mot den stora staden, för att leta efter hotellet. Men det var inte alls så enkelt. Gatstenar, höga spårvagnsrälsar, stora potthål i gatan, det var svårt och samtidigt måste man spana efter hotellet. Staden är stor, mycket större än vad vi tänkte.

Polisen stoppade mig

Vi hittade inte och vi stannade vid en bred gata. Först åkte Hasse iväg för att leta men när han inte kom tillbaka åkte Impa i väg först för att leta och han skulle komma tillbaka när han hittat hotellet. Men han dröjde, så Bosse körde också i väg i samma ärende och kvar stod bara jag. Jag försökte fråga några människor, men jag råkade inte just då träffa på någon finsktalande. För det finns även i Leningrad många finskspråkiga ingermanlänningar.

När ingen kom tillbaka var jag också tvungen att köra i väg för att på egen hand leta. Efter en sträcka blev jag stoppad av polisen. Han stod och skällde på mig och hytte med sitt finger och jag förstod ingen alls. Till sist kom jag på att jag kört mot rött, men det var inte så lätt att upptäcka det.

De lyktorna hänger mycket högt upp mitt på den breda gatan och har så liten svag lampa att man knappast kan se den. När polisen gjort sin predikan, gick han runt min mc och fick se min utländska nummerskylt. Uppgivet vinkade han i väg mig och jag fortsatte leta.

Jag hann inte alls så långt när jag genom en sidogata såg skylten för hotellet, jag genade dit och den gatan var enkelriktat förstås. Lyckligtvis fanns det inga poliser där och jag kom fram till hotellet samtidigt som de andra också anlände, men från andra hållet.

Vi fick vår frukost i det fina hotellet, riklig rysk frukost, innan vi skulle fortsätta vidare. Nu gällde det att hitta vägen ut mot Moskva, den måste i alla fall vara märkt, men vi hittade inga skyltar eller anvisningar. Vi skulle även behöva tanka innan vi lämnar staden, det är glest mellan mackarna i Ryssland. Det kunde vi konstatera på den kartan vi fick när vi köpte våra kuponger. Det var dessutom förbjudet att ha andra europeiska kartor över Ryssland. Jag hade en, men den hade jag gömt väl.

Vi hittade en mack och en madam kom för att fylla på. Först en blandare för olja och bensin, men vi ville ju inte ha det, Hon var bekymrad och undra vad hon mumlade om egentligen. Vi visade våra kuponger och vi fick som vi ville, bensin utan olja, Men har man 20 liters kupong men det får inte plats i tanken, då får det rinna över. Innan vi lärde detta, nästa gång var vi beredda. Bensinen var ju också bara 87 oktan, hur skulle det funka i min Triumph.

Där vid macken hittade jag någon som kunde ingermanländska och vi var på rätt väg mot Moskva, riksväg M 10. Längre fram fanns det även skyltar, men inga inne i staden. Jag hade ju tänkt stanna i Novgorod, men de andra skulle stanna i Kalinin, så jag beslöt att göra dem sällskap. Vi hade nu 55 mil att köra, det är väldigt långt i Ryssland.

Vägen från Leningrad ut är tråkig rak och av dålig kvalitet. Asfalterad delvis, d.v.s 2 körbanor, en i varje riktning. Men mycket breda väggrenar. Det är platt också, så man kunde se den raka vägen mils långt. På båda sidor av vägen var det skog, den var nog inplanterad. Det upptäckte jag och Bosse, när vi pausade på ett ställe. Vi gick in i skogen på den lilla stigen som fanns där och bakom där var det bara öppna fält och ett och annat hus. Men det syntes inte från vägen.

Under tiden vi stod där, åkte det en bil fram och tillbaka flera gånger, tills vi fortsatte vidare. Vi var noga övervakade. Vi skulle tanka i Novgorod men vi kunde inte hitta tankstället. De är tydligen gömda någonstans på bakgator, så vi fick vända och börja leta. Till slut såg vi den lilla skylten och tankstället.

Vägen dit var verkligen provisorisk, kanske under byggnad, i varje fall var det löst sand, svår att köra där. På tankstället skällde Bosse högt på vägkvaliteten och en amerikansk turist frågade till slut vad han sade. Bosse fortsatte på engelska men den amerikanska turisten skällde nu ut Bosse. Vi skulle vara tacksamma mot Ryssland, för allt de gjort för att förbättra världen o.s.v. Bosse bara kommenterade att han måste var jäkligt röd, en amerikan.

Asfalterad crossbana

Efter Novgorod blev vägen något mera varierande, det var backar och vägen var inte mera spikrak. Men kunde vara stundom av förfärligt kvalitet. På sina ställen var vägen under arbetet, Man hade skrapat bort asfalten och lämnat det som en hög sträng mitt på körbanan. Sådant kunde det vara kilometervis. Det var svårkört och tröttande på armar, jag hade ju ”clip-on” styre på min hoj.

Vi pauserna bestämde vi att sätta hojarna på tåget när vi skall tillbaka. Det var ju som att köra på en asfalterad crossbana. På en lång uppförsbacke skakade min nummerskylt loss, Hasse som kom efter mig, tog hand om den, körde fatt mig och vi stannade. Vad skulle jag göra nu. Vi försökte fästa den med böjlig bult, d.v.s. järntråd. Men det lyckades inte.

Medan vi höll på med min mc, kom det en polisbil som stannade framför oss och poliserna kom till oss. De verkade trevliga och jag visade min nummerskylt som vi inte kunde laga nu. De pekade på vårt bagage och ville att vi skulle lägga dem i deras bil. Men det ville inte vi. Jag band skylten fast ovanpå min tankväska. De ville bjuda på cigaretter och var trevliga. Under tiden kom det en annan bil som ställde sig bakom oss.

Vi funderade förstås vad det skulle betyda, men vi var samtidigt tvungna att fortsätta för att hinna till Kalinin innan kvällen. Vi satte på hojarna för att fortsätta och poliserna också en körde före oss och höll den hastigheten vi hade, omkring 100 km/h. Vi skulle också behöva tanka, jag körde fatt polisbilen och pekade på min tank, han förstod vinken.

När vi kom fram till Vyšnij Voloček (?), körde man till macken. Den första vi såg vid vägkanten och som hade riktiga skyltar också. I högtalarna skrämde polisen i väg alla ryssarna från macken, bara för att vi skulle tanka. Poliserna hade tydligen fått till uppdrag att eskortera oss fram till målet. När vi körde genom byarna, hörde jag hur de skrek för folket i byarna och det blev rent på vägen. Vi kunde passera så i samma hastighet. Det började ju bli kväll och det kunde vara massor med folk och kreatur på vägen.

Cirka en mil före Kalinin fick Bosse, som körde sist, punktering. Han hade kört i en spik. Polisbilen stannade framför oss och stoppade även oss. Vi fick åka tillbaka och kolla och där stod Bosse. Polisen bara stannade första bästa lastbilen, de beordrades ta motorcykeln till Kalinin.

Vi körde för till en sluten parkering och väntade där lastbilens ankomst. Alla motorcyklar måste vara i sluten parkering på nattetid, det gällde i hela Sovjet. Vi lämnade motorcyklarna där, tog vårt bagage och vi fick åka i polisbil till ett hotell.

Jag hade inte beställt något rum, inte kunnat göra det, men jag lydde bara ambassadörens råd; det kommer att ordna sig. Vi fick rum och efter att ha bytt om oss, gick vi ned för att äta. Bordet var reserverat för oss, till och med en svensk flagga. Vi fick mat, det var gott och vi fick även vodka, det behövde vi i dag. Poliserna satte en bit från vårt bord och vi ville att de skulle sitta tillsammans med oss. Men de gjorde inte det. Vi hade ju inte ändå kunnat prata med dem om någonting.

Nästa morgon efter frukosten ville polisen köra oss till den slutna parkeringen. Men vi ville gå och det fick vi göra. Men poliserna körde sakta efter oss hela vägen. Min motorcykel var redan lagad, nu var skylten fastsvetsad, rätt snyggt gjort också och den lossnade aldrig efter detta. Bosse fick också hjälp med punktering och rätt snart var vi redo att fortsätta. Men medan vi väntade på Bosse, tittade jag in i bilverkstaden. Det var rätt primitivt än. Och det som var mest konstigt för oss, var att man bara välte bilen på sidan, ifall man måste reparera något undertill. Små repor på lacken gjorde tydligen ingenting.

Polisbilarna stod färdiga på gatan och väntade på oss. En före och en efter och så fortsatte vi färden mot Moskva. När vi hade bara ca 10 mil kvar, fanns det vid vägen massor med banderoller och flaggor. Där fanns även massor med folk och vi stannade där. Vi kunde ju inte läsa vad som stor på banderollerna, de var ju på ryska.

Det var tydligen någon slags mottagningskommitté, för när jag stigit av hojen, kom det en mörkklädd gubbe och kramade mig på riktigt ryskt vis. Men där var även läkare, ambulans, kranbil och annat. Vi erbjöds bensinpåfyllning och även bröd och dricka. Det blev bara dricka för min del. Det tråkiga var att ingen kunde något annat språk än ryska, det hade varit trevligt förstå vad de egentligen sade till oss.

När vi sedan fortsatte hade vi nu två bilar i bredden framför oss och så fortsatte vi ända fram till Moskva. Målet var i en park till höger om huvudvägen, bilarna stannade och en sidovagnsmotorcykel med svensk flagga eskorterade oss den sista biten där i parken fram till mål. När vi anlände så spelade en stor militärorkester nationalsången.

Mottagning där och överlämnande av vår anmälningssedel. En hel del ceremonier vi inte alls kände till. Men äntligen var vi framme efter en spännande resa.

Motorcyklarna parkerades därefter i ett speciellt område, varje land för sig, Hela området bevakades av militär. Här på parkeringen fick vi även vår guide, han talade bara engelska och han skulle ta hand om oss hela tiden i Moskva. Vi fick även förfriskningar, smörgåsar i en speciell kartong, andra suvenirer, speciella frimärken och även kuvert med rallyfrimärke påtryckt, vagnsmärke och andra pins, bl a. Yuri Gagarin m.m.

Vi passade på att se på när andra länder anlände. Jag kommer speciellt ihåg den franska truppen, en hade en liten hund på tanken, ifört i samma blåa tröja som alla fransmän hade på sig.

Vi hade buss till förfogande och guiden tog oss till hotellet. Det visade sig vara Intourist hotell vid flygterminalen. Inte någon lyxhotell precis, men fanns det sådant i Sovjet. Små rummen och högtalaren i rummet. Jag ville inte lyssna på det, det var ju på ryska och jag förstod ju ingenting, så jag stängde ab den. Men varje gång när jag kom tillbaka, var högtalaren på igen.

I korridoren i varje våning satte en dam, jag vet inte vad hon gjorde där, kanske en våningsstäderska eller något sådant. Jag ville duscha men det kom knappast något varmt vatten. Toapapper fanns det bara några få blad men det fanns en Pravda instucken bakom vattenledningsrören. Kanske var det meningen att man skulle använda det.

Vi skulle äta i hotellets restaurang och guiden han väntade oss i foajén. Det var flera rallydeltagare som bodde där, en del fransmän och spanjorer, engelsmän, schweizare, holländare, o.s.v. Efter middagen tog vår guide oss till Moskvas Metro, den är ju världsberömd. Några kopek i automaten och vi kom in. Och det var pampigt, gammaldags men övrigt välskött och rent. Kristallkronor hängde i taket i de rymliga stationerna..

Vi åkte också ett par sträckor för att se på olika stationer innan vi lämnade det underverket. Jag hade ju hört talas om den men nu har jag sett den med egna ögon. Mängder av folk använder tunnelbanan dagligen.

Det blev inte mera den dagen, nu var vi ordentligt trötta och nästa dag skulle vi se ännu mera. Guiden lämnade oss i foajén och nästa morgon, när vi kom dit, var han redan där. Efter frukosten åkte vi buss till Röda Torget för att där besöka Lenin Mausoleet och sedan Kreml. Det var redan lång kö besökare som skulle se Lening och vi ställde oss där i kön.

Det gick ändå rätt fort, man får ju inte stanna där inne i Mausoleet utan man måste gå hela tiden. Allt är noga bevakad av militärer, man fick inte ha något på huvudet, inte händerna i byxfickan eller armarna i kors, det fanns många konstiga bestämmelser för att se den balsamerade Lenings kropp. Man visade även de gravarna längs Kreml muren, dit alla höga gubbar begravs.

Sedan fick vi gå en bit för att se Kreml, den delen man kan se, som är öppen för allmänheten. Där fanns det massor av dyrbarheter som Tsarerna på sin tid fått som gåva från olika regenter. Alla hade sin egen historia, det hade varit intressant att kunna fördjupa sig i dem. Men vi hade inte så mycket tid. Speciellt kommer jag ihåg en påfågel i elfenben. Varje fjäder var handskuren av elfenben och till slut hopmonterad i naturlig storlek.

Glasåtervinning

Sovjet har ingen officiell religion men vi fick besöka en kyrka där intill Kreml muren. Där upplevde jag också annat som jag inte sett än. Där fanns det vattenautomater för törstiga. För 5 kopek fick man först litet med vatten att tvätta glaset som fanns på automaten. Sedan fick man vatten att dricka. Alla lägger glaset tillbaka, det skulle vara hemma i Sverige. Bakom hörnet sålde man öl, det kom dit häst med stor öltunna och där kunde man köpa öl för några kopek. Även här använde alla samma glas.

Lunch på hotellet och på eftermiddagen en 3-timmars föreställning i Moskva Cirkus. Det var speciell föreställning för FIM-rally deltagare. Cirkus är ju världsberömd och nog var det sevärt det hela. Efter den föreställningen hade vi några timmars rundtur i staden, vi fick se bl.a. något av universiteten men sina karaktäriska höga torn. Även den stora badanläggningen i floden mitt i Moskva som är öppet året runt med tempererat vatten. Det var även en del annat som ändå inte var så intressant och till slut kom vi tillbaka till hotellet.

Vid den gemensamma middagen fick vi även reda på att fransmän hade vunnit i år. Det blev fest där i restaurangen, fransmän, de drack vin och vi försökte också hänga med. Vi beställde också vin, rött vin, för vi åt kötträtt. Men det vinet var sött, väldigt sött, mera liknande något dessertvin. Vi kanske kunde inte beställa rätt.

Det kom en spanjor till och bjöd på konjak han hade med sig till slut allt blandades med ryskt champagne, den var billigt, och alla drack och det var livat. Fransmän sjöng och efter dem sjön andra nationer, tyskar, engelsmän och spanjorer. Nu ville de att vi svenskar också skulle sjunga vår nationalsång, men ingen av oss var så värst duktiga på det.

Vi kom i gång i alla fall men allt slutade som i någon Hasse & Tage revy, ganska så rytmiskt, naturligtvis helt fel. Men vi gjorde det i alla fall. Sedan började någon en långdans, ”letkajenka” var på modet då och jag tror att alla deltog i den. Vi dansade till och med genom köket och vi fick göra det.

När vi senare gick ut till gatan fanns det massor med folk där, både ryssar och rallydeltagare. Spontant dans fortsatte även där och alla de poliser, som fanns där, lät oss att fortsätta. Men ryssarna vågade liksom inte komma allt för nära oss, de var rädda att åka fast ifall de försökte ta kontakt med västerlänningar.

Nästa morgon väntade vår guide oss som vanligt, Efter frukost skulle vi till den permanenta Industriutställningen. Vi 6 deltagare och vår guide, vi var inte fler i vår buss någonsin, samt den politruken som alltid satte baktill i bussen vart vi än åkte. Vi pratade också med guiden om brottsligheten i Ryssland. Sådant fanns inte enligt honom. Men varför tar man bort vindrutetorkarna på bilarna, men han hade svar klar. Det behövs ju inte där när det inte regnar. Men vi pressade honom ännu mera och till slut kröp det fram att visst finns det brottslighet även i Ryssland.

Vi hade önskat att se Kosmos och det tyckte vi skulle vara intressantast. Alldeles när vi kom in till utställningsområde, gick vi att köpa glass. Den ryska glassen var synnerligen god. Medan vi stod där framför kiosken kom det fram en ung rysk kille som ville växla dollar till sig.

Men det fanns även en politruk i närheten och han såg det hela. Vi växlade ju inget, vi hade inte dollar med oss så. Men killen fick bråttom, han blev jagad av två stycken män i svart kostym. Vad som hände med honom kan man bara gissa.

Men den händelsen ändrade också vårt program. Guiden hade fått order att vi inte skulle få se Kosmos, utan vi skulle helt på andra sidan av utställningsområde för att se något annat, för oss ointressant. Ryssarna befarade nämligen att vi gjort upp med den killen att vi skall träffas på Kosmos. Det var tröttsamt att gå där på jordbruksutställningen, det var 26 grader varmt den dagen.

Vi fick inte heller äta lunch i den stora restaurangen som var reserverad för rallydeltagare. Vi fick äta i en mindre restaurang, man försökt på alla medel hindra att vi skulle få träffa den killen. För att på något sätt skyla över vår besvikelse, var bordet snyggt dukat och med svensk flagga, och maten den var bra.

Efter lunchen fick vi se en nu märkvärdighet, en bio med 32 dukar. Lokalen var rund och det var dukar runt om. Man satte inte där utan man stod, för man måste emellanåt kunna vända runt om för att se allt. Det är 32 synkroniserade projektorer som visar bilder. Man börjar med en duk, man liksom åker i en bil. Men bilderna ökar och småningom när man vänder bakåt, ser man vägen försvinna efter sig.

Det var ganska fantastiskt, det kändes emellanåt att man själv satte i händelsernas centrum. Jag har sett i London bio med 6 dukar och det kändes också bra, men detta var bra mycket mera. Men man kan inte göra hela spelfilmer på detta sätt, bara olika filmsnuttar om olika händelser.

Efter det besöket hade vi tid till att besöka en ”Berioska”, en affär för turister där man kan handla bara med dollar. Vi köpte bara några ryska dockor och jag köpte även manschettknappar i bärnsten. Vi ville även ge till vår guide något till present, han hade ju skött om oss noggrant hela tiden. Men han behövde ingenting, sade han. Det skulle vara fel av honom, om han skulle handla där, en riktig sovjet medborgare köper varorna på det pris som staten bestämt. Men ändå gick han runt om och tittade på priser. Han visade också att han hade Oscaria skor som han hade handlat på staden, men de var mycket dyra.

Att handla var också väldigt omständligt. Man skall först se och bestämma vad man vill ha. Sedan får man en lapp och man får gå till kassan för att betala där. Där får man ett kvitto att man har betalat och man får gå tillbaka för att till slut få varan. Det var roligt att se hur snabbt kassörskan behandlade kulramen att räkna med.

Stående bord med smårätter

På kvällen skulle det bli prisutdelning i Hotell Sovjetskaja, i en teater som tydligen hörde till. Hela scenen var fullt med priser och vi var helt okunniga hur allting går till. Vad vann man för och vilket gällde. Vi hade inte fått några som helst upplysningar från SVEMO, så allt var som en stor överraskning för oss. Där fanns det pokaler i olika storlekar, men mycket annat. Hjälmar, kristallvaser, statyetter till och med jaktgevär fanns det bland priserna.

Vi fick 4 priser, men vi vet inte för vad. Eller var det av artighet vi alla fick någonting. SVEMO:s pris utdelades också till någon, eftersom allt skedde på franska eller ryska, förstod vi inget om prisutdelningen.

Efter prisutdelningen fick vi gå till restaurangen, i samma kvarter, det skulle bli en riktig rysk sakuski. Det vill säga att man står och äter smårätter vid sin plats vid bordet och servitörerna går emellan borden och serverar varma smårätter.

På bordet var det dukat med lax i olika anrättningar, kaviar i olika sorter, vildfågel, grönsaker och frukt. Alla dryckerna fanns också på bordet, det var bara att ta för sig. Allt från mineralvatten, öl, vodka till viner och champagne fanns där, det var fantastiskt.

Men vissa klarade inte av det hela, de drack allt för mycket, speciellt en del engelsmän. De skämde ut sig totalt, började kasta tomater och andra grönsaken i lokalen. Vi fick även glass och kaffe medan musiken underhöll i bakgrunden. Man idkade också byte av olika märken och pins, vi hade ingenting. Men jag lyckades ända få ansenlig samlig olika märken den kvällen, fick bl.a. litet porträtt av Yuri Gagarin och Ludmila Tereskova. Massor av olika nålar från ryssar, de brukar ju ha sådant till varje ändamål, som belöning för någonting.

Innan vi lämnade lokalen kom vår guide och talade om att han ville följa oss tillbaka hela vägen. Hade han åkt motorcykel någonsin, nej, men han ville ändå åka med. Och eftersom jag och Bosse var ensamma, så fanns det plats för honom för det. Då vi var ensamma diskuterade vi saken, men förstod också att han var medskickad, ville han eller inte.

Utanför hotellet fortsatte fransmän dansa på gatan och allt gick lugnt och städat till. De var bara de överfulla engelsmän som skränade och skämde ut hela gästande mc-kåren med sitt uppträdande.

Nästa morgon kom guiden till hotellet i tränings overalls byxor och bryn nylonskjorta och sandaler. Inte skulle han kunna åka med så, även om det var sommar, men det krävs ändå något mera på sig för en sådan lång färd på över 80 mil.

När vi sedan kom till motorcyklarna, försökte vi samla ihop vad vi kunde undvara av vår utrustning. Han fick låna min regnjacka, och eftersom det än var bra väder så fick han även låna någons Barbour-byxor. Jag hade extra handskar och någon hade extra mc-glasögon som även höll hans basker säkrare kvar på huvudet. Han fick åka bakpå min Triumph.

Vi tog tack och avsked av alla de kostymgubbar som fanns där och ut från Moskva var det nu lätt att hitta. Men vi fick ändå en mc-polis som skulle vara vägvisare för oss. Vi körde omkring 100 km/h men det var nog för mycket för den ryska tvåtaktaren. Efter ett par mil började den ryka förfärligt och ytterligare efter någon kilometer lade motorcykeln av. Vi fick fortsätta på egen hand.

Det gick annars väldigt bra hela vägen, vi hade glömt bort att vi skulle ta tåget tillbaka. Guiden hjälpte till vid tankningar och vid Toržok stannade vi för att äta lunch. Där fick jag bekanta mig för första gången med den ryska allmänna toaletten, d.v.s. hål i golvet. Guiden betalade vår lunch, jag vet inte varför, han hade ett slags ”rekvisitioner” som han använde, det var alltså staten som betalade det. Vi passade på och titta in i en affär också, men det var verkligen tomt på hyllorna. I glasmonter fanns det bara ryskt mörkt bröd, det var nästan allt.

Vi hade omkring 10 mil kvar till Novgorod då det hände något, Impas hoj stannade. Och vid kontroll visade det sig att transkedjan låg i små smulor i transmissionskåpan. Vad göra, vi diskuterade att jag tar Impa och Bosse tar Sonja och vi lämnar guiden kvar. Men det gick inte, guiden var inte alls med på det.

Jag fick åka med guiden tillbaka en bit, det fanns ju en poliskontroll som vi nyss passerat. Guiden pratade med poliserna där om något och vi åkte tillbaka. Efter en stund kom det en lastbil med hölass och stannade där. Han beordrades att ta motorcykeln till Novgorod, Impa och Sonja samt guiden följde med bilen. Vi tre körde före men vi fick vänta vid infarten till lastbilen kom.

Vi hann även studera livet där utanför en restaurang. Folk kom och gick, det var ju lördagskväll. En officer var inne i restaurangen men blev ganska snart utslängt. Han var inte nykter och han försökte in igen. Han blev åter utslängt, men han gav sig inte. På tredje försök, när han åter blivit utslängt, kom det samtidigt en militär lastbil. Officeren slängdes upp på flaket och kördes i väg. Det kom även några ryska motorcyklister som ville prata med om något, men vi behärskade ju inte språket.

När det redan blivit mörkt, kom lastbilen och vi följde efter den till hotellet. Motorcyklarna in i parkeringen och vi fick rum, vi hade inte beställt något sådant, inte kunnat helt enkelt.

Jag och guiden delade rum men innan vi skulle gå till sängs, ville vi ha något att äta. Det var för sent, restaurangen hade redan stängt matserveringen, men guiden kunde ändå påverka på dem att vi fick något att äta i en halvmörk sidorum. Vi hann även tycka synd om den lastbilschaufför som tvingats köra oss till Novgorod, han skulle inte vara tillbaka förrän någon gång på söndagsmorgonen.

Tidigt, kl 7, väckte jag guiden och Impa, de skulle ut och försöka få felet hjälpt på något sätt. Det skulle dock inte vara så lätt, det var ju söndagsmorgon. När jag stod där i rummet och tvättade mig, blev jag blöt om fötterna. Vi hade inget badrum, bara tvättställ i ett hörn. När jag tittade var det läckte, så såg jag att det saknades en bit rör från tvättstället ner till golvet.

En annan konstig illaluktande upptäckt till. När jag gick in den stora toaletten, rummen hade tydligen inga toaletter heller, så var lukten, stanken, outhärdlig. Så brukar det inte lukta på vanliga allmänna toaletter. Men förklaringen var ju enkel, Man använde helt allmänt Bravda att torka sig med, men det fick man inte spola ned i toaletten, utan den skulle man lägga i en korg bredvid.

Efter någon timme kom Impa och guiden tillbaka och de hade lyckats. De hade hittat något som skulle passa till hans AJS, till och med tre stycken, nog skulle han klara sig hem nu. Vid middagstiden var vi färdiga att fortsätta men då precis, när vi skulle i väg, bröt det ut häftigt åskväder men vi körde trots ovädret. Eter ett par mil var allt över och mina skinnkläder skulle också torka i det varma solskenet.

Denna gång hittade vi Hotel Europeiska hur lätt som helst och jag lämnade mina kompisar där. De skulle stanna i Leningrad ett par dagar för att bese den berömda staden men jag fördrog att fortsätta till Finland, till mina släktingar. Utanför hotellet frågade jag en und grabb ifall han kunde visa mig vägen. Han ville gärna, han förstod vad jag menade och han fick ju åka med mig en bit, så att jag skulle hitta ut. Då jag lämnade honom, fick han av mig några rubel, jag hade ju så gott om dem, hade inte haft användning för dem under resan.

Nu var det mycket mera trafik på vägen mot Viborg, kanske bara för att det var söndag. De flesta var motorcyklister, sådana finns ju miljoner i det landet. Motorcykeln var ju en fattig mans bil och används därefter. Inte som vi, för nöjesresor. Jag fick en svans nyfikna efter mig, alla var nyfikna på min maskin. Jag körde lätt ifrån dem, även om vägen var av så dålig kvalitet.

Någonstans före Viborg blev jag plötsligen stoppad av en polis mitt i skogen efter en kurva. Jag förstod inte vad han menade och jag hade ju inte kört fort alls. Han pekade dock på min mätare så jag förstod att något sådant var det frågan om. Av hans anteckningar att bedöma skulle det vara två motorcyklister som skulle passera honom före mig. Men de stod på ett ställe vid vägkanten och kokade kaffe, det var två från Australien, det var därför hade jag kört för fort. Men förklara sådan för honom. Medan vi stod där på vägen hörde jag telefonen ringa där i skogen. Han skyndade dit för att svara och jag passade på att köra vidare.

Jag kom genom Viborg utan att stanna där och vidare mot Finland. I den ryska tullen var det åter samma herre som mötte mig och han frågade om jag var nöjd med resan. Jag talade om att det har varit givande och intressant och värt besväret. Jag fick växla tillbaka resten av rubel men jag fick behålla några kopek som minne, man får inte föra ut ryska pengar från landet. Jag bad honom även att ta en bild av mig där vid tullen och det gjorde han. Men så att man kan absolut inte säga att bilden är därifrån.

Nu var det bara den sista lilla biten kvar och när jag kom till ryska tullen, behövde jag inte heller stanna, vakterna öppnade bommarna och så även på den finska sidan. Där stannade jag dock en kort stund för att besvara deras nyfikna frågor. Sedan fortsatte jag till mina släktingar och efter ett par nätter tillbaka till Sverige.

Detta är hela berättelsen. Detta är efter alla anteckningar jag gjorde under resan. Den versionen som publicerades i Mc-Nytt  har Bengt Björklund skrivit efter alla de resebrev jag skickade till honom dagligen. Han har förändrat, lagt till o.s.v. för att det skulle enlig honom, verka bättre och intressantare.

Rallyt var dock väl organiserat och gav mersmak. Det kan förstås inte bli så som det var i Sovjet, vi var ju statens gäster.

Och jag hade varit i Ryssland med ogiltigt pass.

 

Text: Aimo Nietosvuori